Häromdagen såg jag ett inlägg av Syster Tamsin på Facebook. (Henne jag har citerat tidigare, bland annat här.) Hon konstaterade att man i väst började fira Alla helgons dag den första november, men att det nuförtiden ibland förekommer försök att blanda ihop det firandet med hedniska riter. Jag har också flera gånger i olika sammanhang sett påståendet om att det skulle finnas en koppling mellan den keltiska skördefesten samhain och det kristna allhelgonafirandet.
“Men Alla helgons dag har inte sitt ursprung på de brittiska öarna,” konstaterar Syster Tamsin. “Orsaken till att det blev den första november är att påve Gregorius III (731-741) invigde ett kapell i Peterskyrkan i Rom som var tillägnat alla helgon och slog fast att dess invigningsdag skulle firas första november.”
Hon fortsätter:
“Senare utvidgade Gregorius IV (827-844) det firandet till att gälla hela Västkyrkan. Det ledde i sin tur till att man började fira allhelgonaafton kvällen före Alla helgons dag och så började man fira Alla själars dag följande dag - den andra november - då vi ber för alla själar som fortfarande renas på vägen till himlen.”
Så är det fortfarande i katolska kyrkan ute i världen, men som jag konstaterar varje år så firar Helsingfors katolska stift Alla helgons fest första söndagen i november och Alla själars dag lördagen innan, så det firandet sammanfaller med markeringen av allhelgona i det övriga samhället.
Att vi närmar oss allhelgona betyder förstås också att vi (och i synnerhet butikerna) är på väg mot halloween. Men det ger i alla fall tillfälle att bjuda på det här synodskämtet från Thy Geekdom Come. (Synodskämt går hem hos mig just nu, men det får jag återkomma till.)
Tidigare texter om helgon
Så här inför Alla helgons dag tänkte jag att det passar bra med länkar till några tidigare inlägg om helgon som jag har hunnit överföra från den gamla bloggadressen, för det här är ju trots allt en katolsk blogg. Som jag sade nyligen i ett inlägg om ett färskt nästan-helgon, salige Carlo Acutis, är det ibland bra med en påminnelse om att helgon inte är något som hör till det förflutna.
I inlägget Sankt Alfons i mina tankar skriver jag om kyrkoläraren Alfonso dei Liguori. Han var inte ett helgon jag hade koll på innan jag en morgon vaknade med hans namn i huvudet. Och efter att ha bekantat mig med honom blev han förstås en favorit, delvis tack vare det här underbara citatet:
Vår Frälsare säger: Om du inte har mottagit de nådegåvor som du efterlängtar ska du inte klaga till mig, utan inse att felet ligger i dig själv, eftersom du inte bett mig om dem.
Jag hör definitivt till dem som tycker att vi ska ta ansvar för vad vi gör och vad vi låter bli att göra.
Sankt Alfons’ namn dök inte upp ur tomma intet, förstås. Jag hade stött på honom i en bok där han nämnes tillsammans med Katarina av Siena. Henne skriver jag om i inlägget Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig, ett inlägg som fick sin rubrik av det här citatet:
Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.
Ett annat stort helgon som jag har skrivit om är Thérèse av Jesusbarnet, även känd som Thérèse av Lisieux och Lilla Thérèse. Henne har jag skrivit om här och här.
Inläggen om Jungfru Maria får bli till en annan gång, men När tystnaden talar handlar om den helige Josef - för han har ju inte en enda replik i Bibeln, trots att han är nog så viktig.
Och så avslutar jag med att puffa två äldre inlägg om döda släktingar: ett inlägg om min morfar Leo och ett om min morbror Nisse. Requiescant in pace!
Du kan enkelt prenumerera på mina texter genom att fylla i din e-post här: