Morbror Nisse in memoriam
Funderingar om släktskapsord och släktingar (både levande och döda) och hur viktigt det är att få vara - lyckad.
När jag var liten trodde jag att alla hade en moster och en morbror och en faster och en farbror. För det hade jag. Mormor och morfar och farmor och farfar levde också alla fyra, och jag har varma minnen av dem allihop. Kompisar vars farfar eller morfar hade stupat i kriget eller vars föräldrar inte hade syskon – eller inte syskon av båda könen – tyckte jag var förbryllande. Det fanns ju ett ord för morbror, då måste man ju ha en sån, resonerade jag uppenbarligen på något plan.
Nu har mina mor- och farföräldrar alla dött. Av följande generation var faster Agneta den som gick bort först. Två fastrar återstår. Den 19 juli somnade min morbror Nisse in. Och nu har jag ingen morbror längre. Någonstans i mig tycker jag det är väldigt förbryllande. Han har alltid funnits och nu finns han inte mer. Samtidigt tror jag ju att han lever kvar, att han nu är hos Gud – fast han kanske inte trodde det själv. Nisse var fysiker och mer intresserad av vår materiella världs innersta väsen än ett eventuellt liv efter döden.
Morbror Nisse dog i lunginflammation, men redan långt före det hade en krypande neurologisk sjukdom bit för bit berövat honom kontrollen över sin kropp. Men det gjorde honom mer närvarande också.
När jag var liten var han samtidigt både trygg och frånvarande. En del av honom verkade hela tiden sysselsatt av fysiken, även vid middagsbordet annandag jul eller till påsk. Fysiken var hans värld och när han talade om partiklar förstod jag alltid hur det hängde ihop – Nisse var bra på att uttrycka sig så att även icke-fysiker var med på kartan – men fem minuter senare var hela resonemanget som bortblåst ur min hjärna. Vad sigmamesoner eller ett deusontillstånd är kan jag idag och sannolikt aldrig förklara för någon, men det känns bra att veta att jag har förstått det stundvis.
I takt med att Nisses egen fysik blev svagare riktade han mer av sin mentala skärpa på ett syskonbarn som hälsade på. Hans sedvanliga disträa välvilja – som påminde mig så mycket om morfar – utbyttes i en mer koncentrerad välvilja. Det kändes överraskande att plötsligt befinna sig i fokus när man var van att hålla till i utkanten. Men välviljan och det varma hjärtat var det samma.
Nu när han är borta från denna världen sörjer jag att jag inte får uppleva den välviljan mer. Och jag tänker att förlusten är så mycket större för hans änka och för hans barn och barnbarn. Men samtidigt tänker jag att mina kusiner har fått en stor välsignelse i att de har fått växa upp i den atmosfären av intellektuell skärpa i kombination med välvilja. Kanske något av mormors arv lever vidare i det också. Hennes mantra var Tänk att jag fick så lyckade barn! - och sedan Tänk att jag fick så lyckade barnbarn! Det har gett en trygghet att ta sig an världen, vare sig det sker på partikelnivå eller bland människor.
Tänk att jag hade en så lyckad morbror! Vila i frid, kära morbror Nisse!
Tack Sara, jag läste nu denna fina text ånyo. Märker att jag läser den nu även med nya ögon då det gått en tid, och jag fastnar på orden om att den disträa välviljan med tiden utbyttes mot en mer koncentrerad välvilja. Jag upplevde också så, och under de sista åren stödde han mig många gånger även om han var sjuk. Hjärtligt tack för att du skrivit ner dina tankar om min pappa, din morbror.