Saligprisningarna som biktspegel
En tid efter mitt dop diskuterade jag bikten med min katolska farmor. ”Det blir ju så att man biktar samma saker om och om igen,” minns jag att hon sa.
I år firar jag 25 år som katolik. En av de goda sidorna med vuxendop är förstås att jag slapp bikta allt det jag hade syndat under de första dryga 20 åren av mitt liv. Jag minns också att jag en tid efter mitt dop diskuterade bikten med min katolska farmor. ”Det blir ju så att man biktar samma saker om och om igen,” minns jag att hon sa, men jag hade inte hunnit bikta mig värst många gånger i det skedet, så jag visste inte hur det skulle bli.
Men nyligen påmindes jag om farmors ord när jag deltog i en reträtt med en dominikansyster från England. Syster Tamsin sa nämligen precis samma sak. Hon konstaterade att en person som regelbundet biktar sig kan hamna i en situation där det känns som om utvecklingen har avstannat, vi biktar samma synder och lunkar på i samma spår. En förklaring till det är, sade Syster Tamsin, att vi är samma människor som tidigare, så det är inte så överraskande att vi har samma svagheter. Men hon påpekade att det också kan vara orsak att se över hurdan biktspegel man använder. Kanske det är dags att byta ut de frågor eller punkter man går igenom för att förbereda sig för sin bikt. I stället för att utgå från De tio budorden kan man ta avstamp i Saligprisningarna.
Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet, heter det i Matteusevangeliet. Den helige Augustinus säger att de är ödmjuka som besegrar det onda med det goda, konstaterade Syster Tamsin.
Helige Tomas av Aquino kopplar i sin tur samman saligprisningen av de ödmjuka med styrka och fromhet, med uthållighet och vördnad, och inte bara vördnad för Gud, utan också vördnad under Gud. Så i en biktspegel med det här temat kanske vi ska ställa oss frågan: Visar jag mina medmänniskor den respekt de förtjänar som Guds avbild? Försvarar jag livet som är heligt i vårt samhälle? Förkunnar jag sanningen med ömhet och respekt? Eller slåss jag för jordiska och världsliga ting? Visar jag aktning och respekt för mina föräldrar, även när de sviker mig? Följer jag mitt lands lagar? Betalar jag mina skatter?
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Augustinus säger att de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten är som Kristus i Johannesevangleriet: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Joh. 4:34)
Tomas av Aquino kopplar den saligprisningen och den följande, saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet, till ett aktivt liv i dygd. Det handlar för honom om livet med våra medmänniskor och präglas antingen av plikt eller spontan generositet. Det aktiva livet förutsätter dygderna rättvisa och mod.
Vi ska alltså fråga oss om vi är rättvisa i våra relationer till Gud, våra medmänniskor och våra anhöriga? Sköter jag mina plikter på arbetsplatsen? Försvarar jag det som är rätt? Talar jag sanning, undviker jag bitska kommentarer och påhopp? Försöker jag främja det som är gott, rätt och vackert? Visar jag kärlek till min familj, mina grannar och andra i det samhälle jag lever i? Barmhärtighet ser Tomas av Aquino också som en förlängning av rättvisa, inte som dess motsats. Binder jag tunga bördor för andra? Förlåter jag eller kräver jag hämnd? Ber jag om förlåtelse när jag har felat? Bidrar mina ord till att bygga upp eller riva ner?
Att leva upp till det ideal som saligprisningarna presenterar är inte gjort i en handvändning. Men i Matteusevangeliet heter det också: ”Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Det är faktiskt det vi ska sikta på.
Men, sade Syster Tamsin, det är viktigt att komma ihåg att avsikten med en biktspegel inte är att knäcka oss, utan att hjälpa oss se oss själva sådana vi verkligen är, varken bättre eller sämre. Bikten är befrielsens sakrament. Vi behöver inte vara helgon för att kunna utnyttja det sakramentet, utan det är just i bikten kyrkan fullföljer sitt kall som fältsjukhus för sårade.
Den här bloggtexten skrevs ursprungligen som en radioandakt och sändes i Yle Vega 6.6.2018. Klicka här för att läsa alla mina andakter på den gamla bloggen.