Tre gånger mera glädje
Treenigheten är ett mysterium, men jag tänker att konsten — både bildkonst och ordkonst — ska hjälpa oss greppa det mysteriet. Och en treenig Gud är extra allt.
I söndags firade vi heliga Trefaldighet och på lördagskvällen satt jag och bläddrade bland bilder av Nådastolen — Thronum Gratiae på latin — på min telefon.
Det är förstås inte lätt att avbilda ett mysterium, men en och annan rätt begåvad konstnär och teolog har under årens och århundradenas lopp försökt.
Och det är förstås som sig bör: andras ord och bilder hjälper oss att testa våra egna tankar och vår förståelse.
En av mina favoriter (hittills) bland försöken att illustrera Treenigheten hittade jag i Familjen Spinolas tidebok från det tidiga 1500-talets Flandern. De tre personerna i Treenigheten representeras var och en av man med krona, men de har en gemensam mantel som omsluter dem. De har var sin spira, men de delar på samma riksäpple.
Det kändes som en vilsam bild efter alla bilder av en skäggig Gud Fader med en korsfäst Son i obekväm och/eller onaturlig ställning i famnen.
Jag vet inte om det råkade sig så att jag bara såg bilder som inte gick hem hos mig för att anatomin var så oviktig i förhållande till motivet eller om Nådastolen inte har varit ett tillräckligt populärt motiv för att de allra bästa konstnärerna också ska ha gjort sina versioner.
Principiellt så kan jag tycka att det är bra att påminnas om att Han som korsfästes inte var faderlös. Men det går inte att avbilda Fadern i lika sörjande pose som en pietá med Jungfru Maria, eftersom Faderns perspektiv alltid och i evigheters evighet är ett annat än hennes.
Då föredrar jag de versioner av Nådastolen där Fadern helt lugnt håller i korset som Sonen hänger på. Det blir liksom ärligare än de där pietáversionerna med Fadern i stället för modern.
Men alla de där bilderna gjorde vad jag tycker att de ska göra: de fick mig att tänka på relationen mellan Fadern och Sonen på ett nytt sätt.
En gudomlig high-five?
Sonen är född av Fadern före all tid, säger vi i trosbekännelsen. Men var är bilderna av Fadern som nybliven pappa? I Betlehem ser vi änglarna sjunga och herdarna får glädja sig och Josef får vara lättad över att allt har gått bra trots hela besväret med skattskrivningen och de vise männen får bära fram gåvor.
Men någonstans i och utanför tid och rum finns ju Faderns glädje över Sonen också. Och om jag kan tänka den tanken borde någon konstnär kunna ge den form, eller hur?
Jag tänker mig gården hemma i Nasaret och Jesusbarnet som leker där och när mamma Maria går in med tvätten — jag ser ryggen av henne i dörröppningen och en korg på den blåklädda höften — då passar Fadern på att hälsa på.
I stället för Gud och Adam i Sixtinska kapellets tak tänker jag mig något av ett glatt återseende mellan Fadern och Sonen: “Titta pappa, jag har lärt mig gå på tå!” “Oj, så duktig du är! Snyggt gjort!”
Men nej, i stället avbildas Fadern ofta som väldigt avlägsen och gärna gammaltestamentligt sträng. På något sätt frånvarande även när han avporträtteras närvarande.
Och ändå är det så viktigt med Treenigheten.
Häromdagen lyssnade jag på franciskanpater Columba Jordan CFR tala om Treenigheten. Han påpekade att läran om Treenigheten är en grundläggande sanning i kristendomen.
Den heliga Treenighetens mysterium är det mysterium, som står i mitten av den kristna tron och det kristna livet. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är alltså källan till alla andra troshemligheter, ja, det är ljuset som ger dem ljus. Det är den mest grundläggande och väsentliga trosläran i ”trossanningarnas hierarki”.
Den är så grundläggande att vi låter bli att tala om den. Den är med precis hela tiden, men sällan så att vi går in på detaljerna.
Vi gör förstås korstecknet och ber i Faderns och Sonens och den helige Andes namn (de av oss som gör det, alltså), men när talade du om Treenigheten i sig senast?
Att själv formulera sin tro
Jag tänker kanske mest aktivt på treenigheten precis innan jag gör korstecknet, för då väljer jag hur jag sätter mina fingrar. Två fingrar ihop med tummen blir tre = tre personer i Treenigheten. Och då blir det två fingrar kvar som symboliserar att Jesus var sann Gud och sann människa.
Det tar mig bråkdelen av en sekund, men det medvetna valet (som förstås inte är mitt påhitt, utan gammal och klok kristen tradition som man kan se på otaliga målningar och ikoner) blir en trosbekännelse i sig.
Men det är ju också mer av ett konstaterande. Ja, jag tror. Och så går jag vidare, och detaljerna blir fortfarande obehandlade, suddiga.
Det påminner mig om den ypperliga ledare Erkki Andelin hade i Kyrkpressen förra veckan. Han lyfter nämligen fram hur viktigt det är att själv formulera sin tro.
Men om vi inte kan illustrera vår tro med egna erfarenheter blir allt bara ett dogmbingo som jagar den rätta raden. Eller ett strössel av bibelverser som gör insändare och debattexter lika teologiskt perfekta som de är livlös och dålig kommunikation.
- Jan-Erik Andelin i Kyrkpressen 12/2022
Jag tror att Erkki träffar huvudet på spiken där. För precis som ett barn som använder ett eller två ord i sänder kan uttrycka mycket mer när hen lär sig bygga längre meningar, så kan vi vuxna också utbyta mer och djupare tankar om vi verkligen sätter ord på dem. Om vi inte bara nöjer oss med att låna andras bingorader eller strösselhorn.
Med det menar jag förstås inte att vi ska sluta citera Bibeln, helgon eller andra texter som den kristna traditionen bär fram, utan att det gäller att också försöka säga vad det betyder för just mig.
Erkkis text tar avstamp i en annan KP-text, en text om bön skriven av min kusin Sofia Torvalds. Mera sådant, konstaterar han. Och jag håller med.
För jag tror att det där med att hålla religionen privat blir bakvänt till slut. Det betyder inte att alla ska upp och “vittna” stup i kvarten, eller att det ska finnas ett “rätt” sätt att vara kristen.
Men det ska finnas sätt att vara kristen. Och det ska få synas utåt och det ska vara möjligt att tala om det. (Utan att stämplas som knäppgök.)
Vi som är kristna måste kunna dela erfarenheter när vi vill det.
(Vi som är kristna måste kunna dela våra erfarenheter för att missionera också.)
En personlig relation
För om vi bara talar om Treenigheten med den dogm-bingo Erkki hänvisade till, då blir det snabbt meningslöst för oss själva också. Treenigheten är ett mysterium. Men det betyder faktiskt inte att jag inte skulle behöva ha en personlig relation till hela Treenigheten.
I vissa kretsar är det mycket snack om att bekänna Jesus Kristus som sin personliga Frälsare — men om vi är kristna ska vi bekänna hela Treenigheten. Och då blir det lätt falskt att bara gömma sig bakom ordet mysterium.
Visst, Treenigheten är ett mysterium, men vad betyder det för mig?
Jag har själv tänkt att Treenigheten handlar om att de gudomliga personerna är just personer, att de kan stå i relation till varandra och till oss som också är personer.
Delad glädje är dubbel glädje, heter det. Tredelad glädje blir … trippelglädje?
Hur Treenighetens trippelglädje fungerar vet jag förstås inte exakt, men att det fungerar är jag övertygad om.
För någonstans tror jag faktiskt att det i Gud Fadern finns den där glädjen över att Gud Sonen fick lära sig gå på tå. Och när Fadern och Sonen skrattar tillsammans, då skrattar Anden också, men med sitt eget skratt.
När man är tre personer kan man ha roligt tillsammans. Mycket roligare än om man är bara en, hur allsmäktig och Skapare man än är.
(Något av det önskar jag att jag hade fått med i min andakt om glädje som Andens gåva häromveckan.)
För jag tycker att det talas för lite om glädje i samband med kristendomen. Det är som om man lite hade glömt att det grekiska ordet evangelium betyder glädjebud.
Glädje ska ha varit ett av apostlarnas kännetecken efter den första pingsten, och det tycker jag är alldeles rimligt.
Efter allt det där mörka med fängslandet och korsfästelsen och sen det obegripliga med uppståndelsen (och berättelsen om vad som hände på vägen till Emmaus visar ju att apostlarna definitivt inte hade fått rätsida på något genast efter uppståndelsen) så måste de ha varit så oerhört skönt att äntligen ha fått ta emot den helige Ande.
Vi firar Trefaldighetsdagen efter pingsten just för att det är då vi har hela gänget på plats. Hela Gud. Alla vinklar. Alla personer. Alla som skrattar, som bullrar, som är. Allt det goda i trippeldos. Extra allt.
Men oj, vad det är svårt att sätta fingret på det.
Som vanligt får jag ta en omväg (genväg?) via eukaristin.
Tillsammans med Kristus
Nu på söndag firar katolska kyrkan Corpus Christi, Kristi kropps och blods högtid. I samband med högmässan betyder det att vi går i procession runt kyrkan eller kvarteret eller på den gata där kyrkan står, eller runt omkring i staden, helt beroende på vad som är praktiskt möjligt i den lokala geografin.
(Här och här finns bilder från tidigare processioner i Helsingfors.)
I den processionen deltar också eukaristin — det som har varit bröd och som i mässan har blivit Kristi kropp — i en monstrans som bärs av biskopen eller en präst.
Vi går alltså ut på promenad med Kristus. För att visa att vi finns och att Han finns och att vi tror på Honom.
Men också för att få göra det tillsammans.
För att relationer är viktiga i den kristna tron. Vår relation till Gud, till var och en av personerna i Gud, men också vår relation till varandra. Kristen är man aldrig i ett vakuum.
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh. 13:35)
Och det är här jag kommer tillbaka till mitt bläddrande på telefonen i lördags.
Jag undrar nämligen om det någonstans finns en sådan version av Gud Fadern med Sonen i famnen som samtidigt visar Kristus på korset och i brödets skepnad. Som den oändligt fina altartavlan i dominikansystrarnas kapell i Katarinahjemmet i Oslo, som visar både eukaristin och den korsfäste.
För det är ju där jag landar i Treenigheten också. I Guds famn. Att ta emot Sonen i eukaristin är att få klättra upp i Gud Faderns famn.
Det blir liksom min version av Bibelns Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus (Gal 3:27).
Och det är alltid Anden som leder oss, vilken väg vi än finner till Gud. Tack gode Gud för det!