Andrum om Andens gåvor: Glädje
Jag skulle hålla en andakt om glädje, men det blev samtidigt en andakt om synd. För den stora glädjen är ju befrielsen från synden.
I dag sände Yle Vega igen en av mina andakter. En tid framöver kan du höra den på Yle Arenan (i Finland). Nedan finns den i textform.
I dag ska jag tala om en av Andens frukter, nämligen glädje. Men för att tala om den måste jag först tala om synd. För det är något vi talar för lite om, eller fel om, i dag. Vi talar för lite om synd på rätt sätt. Då blir det ganska obegripligt att tala om Andens frukter.
Jag heter Sara Torvalds, och det här är Andrum, ”en hälsning från en annan verklighet än vardagsmorgonens hets”, som det heter i instruktionerna till oss som håller andakter.
Och då måste jag tala om den verkligheten. Den finns här precis lika mycket som den som det talas om i nyheterna, men det är som en annan dimension. Det andliga. Jag vill säga det verkliga, den viktigare verkligheten, för det är den andliga verkligheten som styr den synliga verkligheten. Precis som våra hjärnor styr våra kroppar är det synden som präglar vår värld.
Jag tror att vi alla vet hur ett barn ser ut som vet att det har gjort fel. I stället för att helt vanligt – frimodigt, kunde man säga – komma fram till sin förälder sneglar barnet än hit och än dit, det är som att hela kroppen signalerar att något är på tok och att det inte handlar om att barnet har fallit och gjort sig illa fysiskt.
Efteråt – när det som hade gått snett är upprätt – kan barnet fråga: ”Hur visste du att jag hade gjort vad-det-nu-var?”
Vad svarar du?
För att det syntes på barnet? För att det var lika uppenbart för dig som om barnet hade fallit och rivit upp sitt knä. Fallet är lika verkligt, men inte fysiskt. Det syntes att barnet hade ont.
Tänk nu på ett barn lite senare i sin utveckling.
En tonåring.
Många tonåringar vet man fortfarande hur det står till med, men väldigt många – skrämmande många, tänker jag – har lagt sig till med en fasad som gör det omöjligt att komma till den där skedet när allt är upprätt och bra igen. Det blir ingen kram, ingen förlåtelse, inga frågor om hur man hamnade där. I stället talar man om annat, för man vet inte hur det står till egentligen. På riktigt.
För man vet kanske inte ens hur det står till med en själv. Man var själv den där tonåringen som byggde en fasad och spelade cool. Man bestämde sig för att bara leva med det som är här och nu, med det synliga, det konkreta, det mätbara, det vetenskapliga.
Och det betyder att man blir utan lättnaden och glädjen i den där försonande kramen. Ingenting blir någonsin utrett, allt man gör är överlever från dag till dag och från vecka till vecka, kanske med ångest över allt det där som aldrig blir utrett, som man inte har ord för och som inte passar in, som man kan försöka dränka i aktiviteter eller substanser, men som ändå finns kvar.
Förr talade man om att ett par levde i synd när de bodde tillsammans utan att vara i gifta. Men att leva i synd kan man göra på många olika sätt. Det kan handla om att medvetet vända sig bort från det goda, men det kan också handla om att bara vända sig inåt, på ett sätt som blir bortåt från Gud. Att vara sig själv tillräcklig.
Och så finns det en motsats till det också, att leva i ett tillstånd av nåd. Då väljer man att leva så att man ger plats för Gud, plats för Andens gåvor, plats för att se att alla andra människor också är skapade till Guds avbild.
Det är där Andens gåvor kommer in. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Tänk er en värld där vi hade mer av var och en av dem. Mer kärlek, mer frid, mer tålamod, mer vänlighet, mer godhet, mer trofasthet, mer ödmjukhet och mer självbehärskning. Det skulle minsann tillsammans ge mer glädje.
Den här texten ingår i en serie andakter on Andens gåvor. Du kan läsa eller lyssna till de andra också:
Andrum om Andens gåvor: Kärlek (här på Arenan)
Andrum om Andens gåvor: Frid (här på Arenan)
Om du gillar mina andakter kanske du också vill läsa…