Andrum om Andens gåvor: Kärlek
"Du lyssnar till Andrum, jag heter Sara Torvalds och jag ska tala om kärlek som en av Andens gåvor."
I dag sände Yle Vega en andakt med mig. Du kan höra den här under det närmaste året om du befinner dig i Finland. Oberoende av var du befinner sig kan du läsa texten här nedan.
En av mina första kontakter med katolska kyrkan – med nån kyrka överhuvudtaget, faktiskt – var krucifixet på utsidan av S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.
När jag var liten fanns det en spårvagnshållplats precis utanför kyrkan. För mig är den hållplatsen väldigt starkt kopplad till min morfar, för med alla andra vuxna gick man över gatan och tog trean åt andra hållet. Men med morfar gick vi alltid till hållplatsen vid S:t Henrik.
Varje gång jag stod där och väntade på spåran med morfar tog jag en titt på krucifixet, för det var både fult och vackert samtidigt. Men mer intressant än den utmärglade figuren som hängde på ett kors var texten undertill.
”Så har Gud älskat världen”, stod det, först på finska och sen på svenska. Och sen, med mindre bokstäver, ”Joh 3:16”. Som om det skulle förklara den där underliga lösryckta frasen.
Jag har inget minne av att jag skulle ha frågat vare sig morfar eller någon annan om krucifixet eller texten. Det var bara något att undra över, helt privat.
Nu vet jag att ”Joh 3:16” står för Johannesevangeliets tredje kapitel och 16 vers.
Jag vet också att hela citatet lyder så här:
Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
När jag ser eller hör det bibelcitatet tänker jag ofta på morfar.
Han var varm och go’ och trygg.
Det är kärlek, det också.
Samma kärlek, faktiskt.
För utan Guds kärlek till oss skulle vi inte ha någon kärlek att ge varandra. Vi lär oss hur vi visar kärlek och omsorg av varandra.
Men kärlek som heliga Andens gåva är lite mer än så, tror jag. Det är kärlek plus.
Ni vet det där Pauluscitatet (1 Kor 13:4ff) man hör på typ alla bröllop.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst och så vidare.
Strax före det skriver Paulus att vi alla har [...] fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Det där med kärleken gäller alltså oss alla, inte bara par som gifter sig.
När jag har undervisat konfirmander har jag påmint dem om att bekräftelsens sakrament ger dem den helige Andes fullhet. En av den helige Andes gåvor är just kärlek. Och kärlek – sann kärlek – kan göra under.
För att fortsätta med Paulus:
Kärleken är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:5–7)
Men lite senare skriver han också så här:
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. (1 Kor 13:11)
Och Andens kärlek är en vuxen kärlek. Den är inte romantisk. Den omfattar hela mänskligheten, men den är inte flummigt världsomfamnande, utan ser både skogen och träden, helheten och individen.
Den är givande och generös. Den ger energi i stället för att ta energi.
Gud älskar oss utan att vi ber om det, som en förälder som älskar sitt barn. Han älskar oss även när vi glömmer bort det eller, som jag som barn, när vi inte ens vet om det.
Men Gud vill också att hans kärlek flödar vidare. Vi mår bra av att bli älskade. Vi mår ännu bättre av att både älska och bli älskade.
Som det heter i en av bönerna i tidegärden:
Herre, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig.
Den här texten ingår i en serie andakter on Andens gåvor. Du kan läsa eller lyssna till de andra också:
Andrum om Andens gåvor: Glädje (här på Arenan)
Andrum om Andens gåvor: Frid (här på Arenan)
Alla Andrum hittar du här på Yle Arenan.
Apropå morfar…
Och apropå andakter, den här gick i repris förra veckan: