Andrum om Andens gåvor: Frid
I livet får vi inget spelbräde eller något häfte med instruktioner. I stället bjuder jag på en radioandakt i textform.
När man köper ett nytt brädspel måste man börja med att läsa reglerna. Ibland är de övertydliga på ett idiotiskt sätt, med små mellanrubriker som Hur man vinner spelet. Under den rubriken står det sen ”Den vars spelpjäs först har kommit i mål har vunnit” och inte så mycket mer. Men det man vill veta är förstås hur man tar sig i mål, inte att det är målet som är målet.
Men i livet får vi varken ett tydligt spelbräde eller ett häfte med Life for Dummies-instruktioner.
I stället får du idag höra Andrum med mig, Sara Torvalds. (Andakten finns på Arenan i ett år framöver.)
Jag bjuder på några visdomsord av den franska katolska författaren Léon Bloy. Han skriver, fast på franska och väldigt mycket mer elegant än jag kan formulera det, att den enda verkliga sorgen, det enda sanna misslyckandet, den enda faktiska tragedin i livet är att inte bli helig, att inte göra Guds vilja, att inte följa den plan Gud har för oss.
Il n’y a qu’une tristesse, c’est de n’être pas des saints
Det finns bara en verklig sorg, att inte vara helgon. Det går som hand i handske med ett av de där bibelställena som jag hoppas att varje seriös kristen brottas med ibland, Matteusevangeliets ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48).
För man kan ju tänka sig att om man misslyckas med att bli fullkomlig så är det det som räknas som det där ultimata misslyckandet.
Men som alltid med Bibeln så är inte en rad hela sanningen. För det finns inga likhetstecken mellan fullkomlig och helig. Matteus har dessutom sällskap av Lukas, som kompletterar fullkomlighetsuppmaningen med en annan uppmaning: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk 6:36)
Och ändå. Det finns bara en verklig sorg, att inte vara ett helgon.
För även om Gud är barmhärtig – och det tror jag tacksamt att han är – så är det ju vår kallelse till helighet som är hela pointen.
”Den som blir helig vinner spelet. Alla kan vinna.”
Om vi hade fått ett spelbräde så skulle det ju stå ”Födsel” vid starten (eller kanske ”Dina första medvetna val”). Och så är då himlen målet, och så finns det otroligt många vägar som vi kan välja. Vissa av dem är längre och gör färden uppenbart vanskligare än andra, med ruta på ruta med specialinstruktioner som gör livet svårare, men även på de vägar som ser ut att gå spikrakt åt rätt håll kommer det fallgropar, kanske när man minst väntar sig det.
En instruktionsbok har vi förstås fått i Bibeln – på katolskt håll dessutom kompletterad med katekesen och diverse apostoliska uppmaningar och herdabrev från påvar och biskopar – men inget på nivå med ”Under första omgången gäller det att ta reda på Guds plan med ditt liv, det gör du genom att vända dig till den Helige Ande. Du får ta ett Helige Anden talar till dig-kort varje gång du slår en trea, för Anden är den tredje personen i Treenigheten”.
I stället får vi försöka fixa det själva med bön och genom att lystra efter Andens gåvor, för de är tecken på att vi är på rätt väg. Frid är nästan som en kompass, faktiskt.
Du väljer väg på spelplanen, men det känns olustigt och rastlöst. Du ligger vaken om natten och funderar Kanske jag ändå borde ha... Det är lite som att lyfta ett kort som säger Stanna upp, lyssna mera.
Friden kommer när du är inne på ätt väg.
Karen Blixen kallar det Stolthet, hon skriver i Den afrikanska farmen att stolta människor stävar efter att förverkliga Guds plan i sig själv och är förälskade i den planen. Men stolthet tycker jag inte att är ett bra ord, för högmod är en synd. Det är sannare att säga att det är ödmjukhet att älska den planen.
Det handlar ju om att försöka förstå Guds plan, inte att upphöja sig själv.
Om vi i stället för att följa våra lustar, vår makthunger, vår längtan efter bekräftelse i vilken form den nu råkar ta sig – om vi i stället uppriktigt försöker ta reda på vad Gud vill med våra liv, då kan vi få uppleva glädje och frid.
Det behöver inte betyda att det blir lätt. Titta bara på helgonens liv, många av dem har varit fulla av strapatser och motgångar och för en hel del slutar det i martyrium. Men hellre martyrium med ödmjukhet och frid än en förstaklassbiljett till fel destination.
Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat, som det heter i Ordspråksboken (15:17).
Eller, enligt gamla översättningen, som är den jag är van vid i just det här sammanhanget:
Bättre är ett fat kål med kärlek
än en gödd oxe med hat
Den här texten är den tredje av mina andakter i en serie on Andens gåvor. Du kan läsa eller lyssna till de andra också:
Andrum om Andens gåvor: Kärlek (här på Arenan)
Andrum om Andens gåvor: Glädje (här på Arenan)
Alla Andrum hittar du här på Yle Arenan.
Apropå Karen Blixen:
Och apropå förra veckans tema, glädje:
Apropå olika vägar till Gud: