Smärta som brobyggare
I vår splittrade postkristna värld behövs broar som kan påminna oss om att vi inte vill återvända till antikens människosyn.
Jag vaknar och har ont. Tar ett piller. Byter ställning. Stiger motvilligt upp och går av och an. Lägger mig igen. Lyssnar på en ljudbok. Spelar Clash Royale. Bläddrar i The Guardian och konstaterar att det inte är mitt intag av smärtstillande som gör det svårt att hänga med i Boris Johnsons Peppa Pig-tal häromdagen. Känner tacksamhet över att jag slapp sitta i den publiken. Bläddrar vidare till New York Times och fastnar för
essän I Grew Up Poor. How Am I Supposed to Raise My Middle-Class Kids? (betalmuren öppnad).
En del av Esau McCaulleys beskrivning känns förstås främmande för mig. Jag har inte vuxit upp med våld eller hot om våld, inte heller med fattigdom och hunger. Jag har inte vuxit upp i USA och min minoritetsupplevelse som finlandssvensk har ingenting att göra med ett liv som svart man i Northwest Huntsville i Alabama.
Men så kommer det där ordet som just nu överbygger alla klyftor. Ordet lidande.
McCaulley skriver att han är “tacksam för det jag har genomlidit som har gjort mig till den jag är och för de sätt som ett sådant lidande inte släpper taget om en. Det binder en samman med alla andra lidande människor i världen” (min översättning).
“At my family’s Thanksgiving, we all go around the table and name something we are grateful for. I am thankful for my wife and children. I am thankful for the life that they live. But I am also thankful for the things I suffered that made me who I am and for the ways that such suffering does not let you go. It ties you to all the other hurting people of the world.”
- Esau McCaulley i New York Times
Ross Douthat, som jag hänvisade till i mitt förra inlägg, är inne på samma sak i boken The Deep Places. Han skriver att han kunde förstå att utomstående inte begrep sig på hans tillvaro; han mindes hur det var att ha en kropp som samarbetar, i en värld där “kronisk sjukdom” inte har en självupplevd innebörd.
Men han skriver också om hur många av de människor som han kom i kontakt med i sitt arbete som journalist som visade sig leva i den värld av smärta han själv hade trätt in i. Liksom McCaulley upptäcker han de band som binder samman.
All this was an education, an experience of what it meant to be an embodied human being that could be endured but not really explained to someone whose body was still a home, a cooperator, a friend. […] There was extraordinary suffering everywhere, people dealing with pain of every varitety, with conditions diagnosable and not, that had been largely invisible to me until I came into the country, cleared the filter, and experienced that misery myself.
- Ross Douthat, i kapitlet “The Country of Suffering” i boken The Deep Places
Smärtan är en viktig bro för mig just nu. För det är viktigt att hitta sammanhang och mening i våra liv. Att väva in lidandet i ett större sammanhang. Mitt lidande, McCaulleys lidande, Douthats lidande. Det lidande som jag får höra om via förbönsgrupper. Det finns så mycket lidande.
För att vara människa är att ha ont, åtminstone ibland och i många fall i åratal. Fysisk smärta. Psykisk smärta. Ångest. Rädsla. Sorg.
I kristna sammanhang vill man ibland vifta bort det med en hänvisning till syndafallet. Men vi säger det om Jesus också i trosbekännelsen, att vi tror på att han har […] blivit människa [och] lidit. Han led också, han hade ont på riktigt, både i Getsemane och på korset. Vi säger det faktiskt lite som ett bevis på att han var sann människa, inte bara sann Gud. Just för att det är mänskligt att lida.
Djur kan förstås också ha ont, men jag tänker mig att vi människor kan ha ont på fler sätt. Vi kan också förutse vårt eget lidande. Det ger smärtan en ytterligare dimension.
I ett blogginlägg för tre år sedan, när min köttallergi gjorde att nervskadan i mitt vänstra ben bråkade extramycket (fast jag inte då visste att det var det som var orsaken), skrev jag att rädsla för smärta kan vara förlamande: “[V]i är ganska många som inte alltid kan välja att bara ‘gå vidare’”, skrev jag i inlägget Andas ut och gå vidare. Det var sant då och det är sant nu.
Enligt patientföreningen Suomen Kipu ry (javisst, jag är mångårig medlem) lider upp till en miljon finländare av kronisk smärta. Och det är bara i Finland. Och då räknar man inte ens med den smärta som är mindre fysisk, men inte mindre verklig för det, som ångest. Det betyder att vi verkligen är många som förenas av det band McCaulley skriver om, det som “binder en samman med alla andra lidande människor i världen”.
Inte väsensskilda
Men McCaulley skriver inte bara om lidande, utan också om hur han till sina barn, som är mer privilegierade än han var, vill ge vidare den insikt han i tiden fick med sig hemifrån: att de förhållanden vi lever inte avgör vårt värde.
I can teach my children the most important lesson my mother taught me: Our circumstances do not determine our worth. My kids are not in some ontologically different category than poor kids. If they are ever tempted to look down upon others, I remind them to see the face of their father on the visages of the poor.
- Esau McCaulley i New York Times
Vi lever i olika världar och våra upplevelser är olika, men vi är inte väsensskilda. När McCaulley påminner sina barn att de ska se sin pappas ansikte i de fattiga tänker jag på att vi alla ska se Kristus i våra medmänniskor.
Katolska kyrkans katekes talar om alla människors värdighet. Den är en följd av vårt ursprung.
Alla människor är skapade till den ende Gudens avbild och har fått samma förnuftiga själ. Alla har samma natur och samma ursprung. Återlösta av Kristi offer är alla kallade att ta del av samma gudomliga salighet: alla åtnjuter alltså samma värdighet.
- Katolska kyrkans katekes, avsnitt 1934
Jag tror att det är något vi kan behöva påminnas om just nu, när vår värld blir allt mer polariserad och allt mer postkristen. För när vårt samhälles kristna fernissa krackelerar - och det gör den omkring oss just nu - så går den omvälvande insikten om att vi är skapta till Guds avbild också förlorad. Och utan en sådan absoluthet står vi plötsligt igen i antikens självklara ojämlikhet.
Plötsligt kan smärtan nämligen dela upp oss i att ha och inte ha. Om man då drar ett likhetstecken mellan frisk och värdefull har man hamnat riktigt fel. Det är ett av många fel som en gudlös värld lockar in folk på.
Jag tror att det är symptomatiskt att rörelser som #metoo och #BlackLivesMatter lever upp just nu. Det är hög tid att protestera, för faran är överhängande. Om vi slutar att ens försöka se Kristus i våra medmänniskor ökar nämligen risken att vi slutar se dem som människor överhuvudtaget.
Och då handlar det inte bara om vad som händer med de människor som blir utan den hjälp de behöver, vare sig det är i grannlägenheten, grannkvarteret eller vid EU:s yttre gränser. Det handlar också om vad det gör åt din odödliga själ.