De senaste veckornas bloggtystnad beror på att jag har drabbats av värk. Plötsligt värker det till i vänstra benet och jag måste sluta med det jag håller på med. Ibland är det jag gör att ligga still. Då måste jag röra på mig i stället. Det kanske lättar om jag stiger upp och går av och an. Men inte alltid. Och om klockan är tre på natten skulle man helst inte famla efter kryckorna och stiga upp. Då vill man hellre sova.
Men att leva med smärta är till viss del att leva på smärtans villkor.
Fyra olika läkare och en fysioterapeut är alla överens om att det är en nerv som är i kläm som orsakar smärtan, men om nerven hamnat i kläm på grund av diskbråck, slitage eller något annat vet varken de eller jag, eftersom jag inte har varit på magnetröntgen.
På sätt och vis kvittar orsaken. Det är följderna jag ska leva med.
Vissa dagar har varit bra, i söndags kunde jag till och med promenera till kyrkan, även om jag fick låna grannens rollator för att göra det. Läkare och Google är överens om att det är bra med motion om man har ischias och att mässan gör mig gott vet jag ju, så en promenad till kyrkan kändes perfekt. Efteråt var jag trött men nöjd.
Jag hade inte låtit smärtan begränsa mig. Jag ville promenera till kyrkan och jag gjorde det. Jag hade återerövrat en bit av mitt liv.
Tills fysioterapin i måndags, alltså. Efter det har det känts som att processen började om från början.
Nej, jag överdriver. För det har faktiskt inte varit lika illa som för dryga två veckor sedan; då lydde vänster ben inte alls och jag var glad åt att ha fått låna kryckor från akuten, för utan dem hade jag knappt kunnat ta mig till toaletten.
Nu kan jag gå, även om jag inte riktigt litar på vänster ben. Men det har inte vikt sig under mig den här veckan, som det gjorde titt som tätt den första veckan.
Medan jag har legat och haft ont har jag försökt sätta ord på smärtan.
Ibland känns det som om någon hällde het kolasås över knät. En brännande känsla som långsamt sprider sig över knäskålen och ibland fortsätter ner för vaden. Ibland känns det som om någon skar mig med en kniv från knäet ner till vaden. Eller - och det här är förstås den enda känslan som jag har upplevt på riktigt - som om jag var Sara, 6 år igen, och hade sprungit och fallit och rivit upp knät. Ett par gånger har jag tittat ner och väntat mig att se ett färskt skrubbsår, så tydlig har den känslan varit.
Men nej, huden är hel, för det är bara mina nervbanor som spelar spratt med mig igen.
Efter att i cirka tio år dragits med en nervskada i höger ben känns det förbryllande att ha problem med vänster ben. I synnerhet som det är en annan nerv som är i kläm på “nya” sidan.
Det är tråkigt att alla de trick jag har lärt mig för att få höger ben att slappna av (värken där triggas nämligen av spänning eller allergiska reaktioner) inte är till någon nytta med vänster ben, eftersom värken i det benet kommer uppifrån ryggen och inte från ljumsken.
Tankar om böner - inte bönor
Det här inlägget har jag skrivit i flera etapper och under flera dagar: när jag har suttit en stund är det dags att byta ställning, nämligen. Men skam den som ger sig. Jag flyttar upp datorn på en hög böcker och fortsätter skriva stående.
För det handlar egentligen om att återta ett liv.
Att kunna gå till kyrkan var en etapp. Att kunna skriva ett blogginlägg är en annan etapp. Då kvittar det om jag behöver en rollator eller måste byta ställning och ta pauser. Huvudsaken är att jag kan göra det jag vill göra. Det som hör till mitt liv.
Den första veckan käkade jag så mycket smärtstillande att jag inte kunde läsa, inte orkade hålla i en tanke från en rad till följande. Jag orkade inte ens titta på film på Netflix: det var för invecklat att hålla en intrig i huvudet.
I stället tittade jag på en australisk såpa på Arenan för att få tiden att gå. Tills jag i en skarv mellan pillren insåg att det var dags att sätta stopp. Igen. Hellre mer av smärtan och mer av mig själv också, tänkte jag, än mindre smärta och inte så mycket annat heller.
Den första versionen av det här inlägget började jag “skriva” med hjälp av en app. Eftersom det var omöjligt att sitta eller ligga bekvämt och samtidigt ha två händer på ett tangentbräde fick jag för mig att börja diktera mina tankar istället.
Men det kändes främmande. Jag är inte van att tala till min telefon och se text dyka upp på skärmen. Det gick också mycket långsammare än när jag skriver. Det blev inte bättre av att jag fick anlägga en fejkad rikssvensk accent för att appen skulle förstå mig bättre.
Det här lyckades jag diktera den där första vidriga veckan:
Problemet med smärta är att man inte kan koncentrera sig. Allting blir lösryckt. Det finns inga sammanhang. Allt som finns är smärtan och bönerna om att den ska ta slut.
Eller - åtminstone i mitt fall - tankar om böner, snarare än riktiga böner.
Inte tankar om bönor, som appen vill få det till.
Efter det gav jag upp försöket att diktera.
Andra veckan hittade jag någon slags balans i tillvaron. Jag kunde läsa lite, kunde titta lite på film (nivå Paddington, visserligen, men hellre det än McLeod’s Daughters, faktiskt). Lördagen 13 november var det mässa här i Karis och jag fick skjuts till kyrkan av en vän. Jag fick också sjukas smörjelse, precis som för nästan exakt ett år sedan och för andra gången bara i år, eftersom jag passade på att ta emot sakramentet i samband med världsdagen för de sjuka i år, liksom förra året.
I våras sammanföll världsdagen för de sjuka med bandningen av programmet Himlaliv. Det programmet hade jag tänkt skriva ett inlägg om, men min värsta dag av smärta sammanföll med att intervjun med mig lades ut på Arenan, så det har tillsvidare blivit ogjort, men den feedback som har nått mig har varit positiv.
I söndags var det den årliga tridentinska mässan i november, i samband med Katarina av Alexandrias minnesdag (25/11), den mässa som jag kunde ta mig till med hjälp av en lånad rollator.
Den första boken jag läste efter att smärtlindringen klingat av så mycket att jag kunde läsa igen var New York Times-kolumnisten Ross Douthats senaste bok The Deep Places - A Memoir of Illness and Discovery som handlar om hans kamp med feldiagnosticerad och därför utdragen borrelia - och om kampen och balansgången mellan etablerad vård och det mer esoteriska. Jag uppskattade i synnerhet de välformulerade beskrivningarna av smärta och insikterna om hur annorlunda livet som kroniker är från tillvaron som frisk.
Douthat skriver också (ibland) på Substack:
Efter att jag hade fått sjukas smörjelse igen förra veckan konstaterade en vän att jag tycks drabbas av mer olycka än många andra. Jag svarade genast att mina kryckor syns, men att det är så många som har problem som inte syns utanpå. Jag menade förstås att man inte ska dra förhastade slutsatser om andras liv, men han såg förvånad ut. Efteråt insåg jag att han sannolikt tänkte på min köttallergi. Den syns ju inte heller utåt.
Att jag inte ens tänkte på allergin tar jag som ett tecken på att jag har vant mig vid den så här dryga två år efter diagnosen. Nu gäller det att lära sig leva med följande besvär. Och vara tacksam över att medmänniskor så självklart erbjuder sig att hjälpa när man använder kryckor eller rollator.
Tänk om vi var lika bra på att hjälpa varandra när smärtan är psykisk eller metafysisk?