Om ödmjukhet
Livet som kristen är en metafysisk kamp med "kan själv".
När jag var liten hörde Astrid Lindgrens Visst kan Lotta cykla! till mina stora favoriter. Ni vet, den där boken om Lotta på Bråkmakargatan som visst kan cykla, i smyg, fast andra påstår att hon är för liten.
Jag var sån som barn. Jag kunde visst.
Det är många barn som är så. De säger “kan själv” och övar tills de kan.
Det är liksom så det fungerar.
Tills man blir lite större och förståndigare. Då lär man sig en sak till: att man inte kan allt.
En del barn lär sig den läxan alltför väl – eller kanske för tidigt – och får ett väldigt svajigt självförtroende på kuppen. I stället för att tro att de kan allt tror de som vuxna att de inte kan någonting.
Så gick det inte med mig.
Ibland tänker jag att jag hoppade över läxan med att jag inte kan allt helt och hållet.
Jag utgår lugnt ifrån att jag kan. Kanske inte genast, men senast efter att ha skrubbat knäna ett par gånger. Visst kan jag.
Jag utgår också ifrån att andra människor tycker om mig. Fabriksinställningarna för min självbild är väldigt positiv, helt enkelt.
Det har jag alltid sett som en välsignelse, faktiskt. Det är mycket som bara rinner av mig.
Dessutom har jag sett att alternativet kan vara en tung kamp med en självbild som är skev åt andra hållet. Det kan leda till ätstörningar, depression och ångest. Till exempel.
Men “kan själv” kan också leda till problem. Risken för utbrändhet är garanterat mycket större om man alltid svarar “visst kan jag — ”.
Men framför allt leder “kan själv”-attityden lätt till ett större problem än så.
Högmod
Det problemet stavas förstås högmod.
En av de sju dödssynderna, som vi säger på svenska. En av huvudsynderna, som Katolska kyrkans katekes kallar det.
Lasterna kan ordnas efter de dygder som de är motsatser till eller också anslutas till de huvudsynder som den kristna erfarenheten har kunnat urskilja efter Johannes Cassianus och Gregorius den Store. De kallas ”huvudsynder” eftersom de är upphov till andra synder och andra laster. Dessa huvudsynder är högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja eller leda.
Vi talar inte så mycket om högmod nuförtiden. Det tror jag är dumt.
Ta nu Vladimir Putin, till exempel. Visst är det huvudsynden högmod som i hans fall har lett till kriget i Ukraina?
“Visst kan jag ta Ukraina”, tänkte han. (Han kanske till och med trodde att han kunde göra det i smyg, men där högg han minsann i sten.)
Och det är här jag kommer in på det jag kände att jag behövde skriva om idag, nämligen metafysiken.
Verklighet
Peter Kreeft säger i sin bok Forty Reasons I Am a Catholic1 att en orsak till att han är katolik är att “katoliker fortfarande håller på med metafysik” (min översättning).
Metafysik missförstås ofta, konstaterar Kreeft. Det är inte den del av filosofins värld som har att göra med det icke-fysiska eller övernaturliga. I stället är metafysiken den del av filosofin som tar upp varat, existensen. Det handlar alltså om inget mindre än vår världsbild.
[Metaphysics] means simply thinking about what is, and the real, essential nature of what is. It is as essential and commonsensical as the child’s question “What is it?”.
- Peter Kreeft, Forty Reasons I Am a Catholic
Jag tror att det är viktigt att tala om världsbilder just nu. Det är viktigt att tydligt säga att jag tar avstånd från Putins världsbild, från Trumps världsbild, från patriark Kirills världsbild.
Men för att göra det måste vi tala om världsbilder, och då måste vi tala om verkligheten som vi ser den. Och för att göra det måste vi tala metafysik.
För Vad är sant? är i grund och botten en metafysisk fråga.
Putin påstår att hans trupper utför en militär specialoperation i Ukraina.2
Du och jag vet att det är krig i Ukraina.
Vi vet det på en metafysisk nivå. Allting i verkligheten omkring oss stöder den bilden. Rapporterna, bilderna, flyktingarna som anländer.
Vi går inte på Putins lögn.
Ödmjukhet
Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, brukar det heta3 och Putin verkar just nu illustrera det tänkespråket.
Men om hans högmod säger “Jag kan ta Ukraina” så är den stora frågan för dig och mig vad vårt högmod säger.
Och om högmodet säger “kan själv” och “jag, jag, jag”, vad svarar vi då?
”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta” (Fil 4:8). Dygd innebär en inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. Den gör det möjligt för en person att inte enbart göra goda gärningar utan också att ge det bästa av sig själv. En dygdig person strävar med alla sina fysiska, psykiska och andliga krafter mot det goda. En sådan person söker det goda i konkreta handlingar.
För varje last finns en dygd som är dess motsats, lär kyrkan. Högmodets motsats är ödmjukheten.
“Förtroendefull ödmjukhet återför oss till det ljus som utgår från gemenskapen med Fadern och hans Son, Jesus Kristus, och den leder oss därmed tillbaka till gemenskap med människorna”, heter det också i katekesen (avsnitt 2631).
Ödmjukhet har alltså – på det metafysiska planet4 – en koppling till både vår relation till Gud och till vår relation till våra medmänniskor.
Om högmodet säger “kan själv” och avvisar andra, så är ödmjukheten mer frågande.
I stället för självfullkomlighet bjuder ödmjukhet – och realism! – in andra: Kan du hjälpa? Kan vi göra det här tillsammans? Kan du förlåta mig?
Och framför allt: Herre, jag kan inget utan dig.
Se på oss, Herre, hör oss, lys för oss, visa dig. Uppenbara dig för oss, så blir allt väl, ty utan dig är inget väl. Förbarma dig över våra mödor och försök att nå dig, vi som ingenting förmår utan dig.
- Anselm av Canterbury, Proslogion
Jag har hänvisat till Peter Kreefts bok tidigare och rekommenderar i synnerhet ljudboksversionen som insomningsbok: man ställer in appen på att läsa kapitlet till slut och så får man somna med en uppbygglig tanke i huvudet, vilket åtminstone för mig fungerar bra.
Inte ens patriark Kirill håller med om det – i sin beramade predikan i söndags använde han faktiskt ordet “krig” flera gånger (och inte bara i betydelsen andligt krig), men det är inte lönt att vänta sig att Putins hejdukar ska slänga patriarken i fängelse fast man annars i dagens Ryssland inte verkar få använda politiskt laddade ord som “krig” och “fred”.
En bättre översättning av slutet på Power corrupts and absolute power corrupts absolutely skulle ändå vara att absolut makt korrumperar totalt, eftersom svenskans “absolut” inte beter sig riktigt som engelskans absolutely.
Det metafysiska planet är det plan som sakramenten finns på, så det är minsann ingen oviktig – och definitivt inte overklig – nivå!
Post scriptum
Med en rubrik som Om ödmjukhet kan ett Karen Blixen-fan som jag inte låta bli att associera till avsnittet Om stolthet i Den afrikanska farmen. Och om det avsnittet har jag skrivit förut:
Mer Astrid Lindgren och Karen Blixen bjuder jag också på i det här inlägget: