Om att aldrig glömma
På Minnesdagen för Förintelsens offer tänker jag på det judiska folkets vittnesbörd, på förföljelse och assimilation, men också på Jobs bön.
Idag, på Minnesdagen för Förintelsens offer, ber jag med Psaltaren:
Herre Gud Sebaot, hur länge skall ditt folks böner mötas av rykande vrede?
Du har låtit oss äta tårarnas bröd, gett oss tårar att dricka i övermått.
Du utsätter oss för våra grannars förakt, vi hånas av våra fiender.
Gud Sebaot, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi räddas! (Ps 80)
Och jag tänker på att Peter Kreeft i sin bok Forty Reasons I Am a Catholic nämner det judiska folket som ett bevis på Guds existens. Trots förföljelse och motgångar har det judiska folket inte försvunnit, inte assimilerats, inte förintats, utan har fortsatt vittna om Gud, fortsatt bevara de skrifter som i mycket handlar om deras - och vår - egen oförmåga att följa Guds bud.
Gud är ändå barmhärtig och i Psaltaren läser vi också:
Lasta inte oss för våra fäders synder, låt snart din barmhärtighet möta oss, ty vårt elände är stort.
Hjälp oss, Gud, vår räddare, så att ditt namn blir förhärligat. Befria oss och förlåt våra synder, ditt namn till ära. (Ps 79)
Bilden ovan tog jag i Paris i januari 2019. Det är ett av de minnesmärken som finns här och där i staden i åminnelse av de över 11.000 judiska barn som fördes bort från Frankrike och mördades under Förintelsen.
Läs deras namn och kom ihåg dem, deras enda gravvård finns i ditt minne, står det ovanför Bernards, Marcelines, Denises, Henris och Madeleines namn.
Ne les oublions jamais. Vi får aldrig glömma dem.
När jag tänker på alla de barnen och alla de föräldrarna tänker jag på Jenifer Ramirez, som jag inte känner och som inte är judisk, men som vet hur det är att mista ett barn. I sin upplevelse hänvisar hon till Jobs bok.
På en fråga om vilken hennes favoritvers i Bibeln är svarar hon nämligen att det är de rader där Job mister sina barn. Och Job svarar:
Naken kom jag ur min moders liv,
naken vänder jag åter.
Herren gav och Herren tog,
lovat vare Herrens namn. (Job 1:21)
“Herren gav och Herren tog, LOVAT vare Herrens namn,” skriver Jenifer Ramirez:
Det var det jag också svarade när jag skyndade mig till sjukhuset för att ta farväl av min 10-åriga dotter. Vi hade kommit hem för att samla de andra barnen för att de skulle få ta se sin syster en sista gång och min präst ringde. Jag glömmer aldrig vad han sa: "Jeni, lovat vare Herrens namn när under händer. När under inte händer..." Han tystnade. Jag svarade, "Lovat vare Herrens namn. Ja, Fader."
Och jag tänker att vi behöver vandra i livet lite närmare Job, lite närmare Gud. I synnerhet idag, när vi minns alla dem som dog i Förintelsen.
Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.
