Om att utnyttja sina svagheter
Realism handlar om att hitta en balans mellan sina styrkor och svagheter. Har man dåligt självförtroende tror jag man ska fokusera på sina styrkor. Jag behöver snarare påminna mig om mina svagheter.
Ibland händer det att någon får beröm och viftar bort det med ett ”Nånej, det var nu ingenting”, eller ”Det där? Jag bara rafsade ihop nånting”. Och både den som berömde vad-det-nu-var och den som inte vill ta emot komplimangen vet att det inte alls var ”ingenting” eller något som ”rafsades ihop” i en hast, utan något som har krävt övning eller långa förberedelser och ibland bådadera.
Det händer att någon säger ”det var ingenting” för att få komplimangen upprepad. Det handlar inte alls om ett försök att vara ödmjuk, utan om att man går med håven.
Man vill på nytt höra att maten var god eller musikuppträdandet lyckat eller texten välskriven, eller vad det nu kan gälla.
Ödmjukhet är svårt. Äkta ödmjukhet, alltså. Inte den där låtsade varianten.
En gåva
Ett sätt att tackla komplimanger är förstås att se det större sammanhanget. Att min eller din begåvning på något givet område är en begåvning, en gåva.
Om någon är suveränt smaksäker och kan krydda och kombinera rätter på ett sätt som får ingredienserna att lyfta till en helt annan nivå än jag hade presterat med samma råvaror, då är det ju tråkigt om hen lagar mat bara åt sig själv.
En begåvning är inte en gåva bara till den personen, utan meningen är att så många som möjligt ska få ta del av den.
En musiker som aldrig spelar inför publik eller en kompositör som inte sprider sina kompositioner på något sätt sätter sitt ljus under skäppan (eller under sädesmåttet, som det heter i Bibel 2000).
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:14–16)
Tillrättavisning
I söndags deltog jag på distans i en mässa i Cambridge. Prästen där hänvisade till dagens andra läsning (ur 2 Tim 3) kommenterade prästen: "Undervisa, vederlägga, vägleda och fostra till ett rättfärdigt liv? Det kommer inte att vara värst populärt, eller hur? Folk gillar inte att få höra att de har fel."
Nej, ingen tycker om bli tillrättavisad. Inte jag heller.
Så när jag försöker arbeta med min (avsaknad av) ödmjukhet försöker ta spjärn i sådant som jag vet att jag är dålig på.
Jag vill alltså inte göra det på ett sätt som rackar ner på mig själv, utan som en tankeställare.
Att jag är bra på något – språk, att producera text och att jag i allmänhet är välsignad med god nattsömn, till exempel – betyder inte att det är det som är viktigt för alla eller att jag är bättre än någon annan för att jag sover djupare eller skriver mer än någon annan.
Maracas och jag
Mina egenskaper är inte hela jag och mitt människovärde definieras inte alls av dem.
Men eftersom jag inte vet hur det är att ha svårt för språk eller lida av långvarig sömnlöshet måste jag hitta mina fasta punkter på annat håll. I det jag aldrig klarar av.
Som i mitt rytmsinne, till exempel. För rytmsinne saknar jag. Totalt.
Jag minns fortfarande hur det var att vara cirka tre år gammal och skaka min maracas vid fel tidpunkt. Hur jag än koncentrerade mig blev det fel förr eller senare.
Då tittade de andra barnen på mig på ett speciellt sätt. Jag var yngst i gruppen och jag visste om det. Jag visste att ingen blir arg, men jag förstod också att de andra kunde något som jag inte kunde och att det inte var som annat som större barn kunde och som jag skulle lära mig bara jag fick chansen.
Det var inte som finskan, som gick att snappa upp av vänner som hade det som hemspråk. De var inte som att klättra, som jag var bra på direkt. Det här med rytm var svårt.
Och det är det alltså fortfarande.
Ni vet efter konserter när publiken står och applåderar taktfast för att artisten eller artisterna ska återvända till scenen för ett tilläggsnummer.
Då är jag kanske den enda i publiken som måste koncentrera sig stenhårt för att lyckas klappa i takt med alla andra. I allmänhet ger jag upp efter en stund och bara låtsas applådera. Då stör jag åtminstone inte alla andra.
Så när jag får en komplimang säger jag tack och är glad, för jag tänker på att det inte är något fel på att vara bra på en sak. Det betyder nämligen inte att jag har blivit bäst på allt.