Kyrkan har en karta, använd den!
Häromdagen var det hundra år sedan G.K. Chesterton konverterade till den katolska tron. Men många andra intellektuella famlar fortfarande i mörkret, verkar det som.
Gud, du skänkte den helige Petrus Julianus en enastående kärlek till Kristi kropps och blods ofattbara mysterier.
Den sista förbönen i dagens Laudes på Oblatmissionärernas webbplats förbryllar mig. Vem är helige Petrus Julianus? Vi minns ju Katarina av Vadstena i dag?!
Men så googlar jag helige Petrus Julianus och får lära mig om det franska 1800-talshelgonet Pierre-Julien Eymard.
Jag lär mig att han växte i sin kärlek till nattvarden, till eukaristin. Han förespråkade flitig kommunion, alltså nattvardsgång, och sakramentstillbedjan. Han är med andra ord ett helgon som passar mig som hand i handske.
Ett citat får jag mig till livs också: “Man mottar kommunionen för att bli helig, inte för att man redan är det.”
Precis så är det.
Och jag tänker: Det här precis en av anledningarna till att det finns helgon i kyrkan. För att nya generationer ska få stifta bekantskap med människor som har levt tidigare, som kan ge vidare sina tankar och insikter och på så sätt inspirera till en djupare förkovran i troslivet, men också i att bara leva som människa.
Häromdagen var det jämnt hundra år sedan G.K. Chesterton konverterade (och det finns förstås en rörelse för att få honom saligförklarad) och helige Pierre-Julien Eymard påminner mig om en text jag då läste på Facebook.
Det var en av Chestertons texter som jag inte har haft glädjen att läsa tidigare. I den beskriver han katolska kyrkan som en karta “som ser ut som en karta över en labyrint, men som de facto är lösningen till labyrinten” .
“Det finns ingen annan kontinuerligt tänkande institution som har tänkt på tänkande i tvåtusen år. Dess erfarenhet täcker naturligt nog nästan alla upplevelser; och framför allt nästan alla fel. Följden blir en karta där alla återvändsgränder och dåliga vägar är tydligt markerade, och likaså alla de vägar som har visat sig värdelösa genom den bästa av bevisföring: vittnesmål från dem som har provat de vägarna”, skriver Chesterton i Why I Am A Catholic (min översättning).
Nio av tio av det vi kallar nya idéer är helt enkelt gamla misstag. Katolska kyrkan har en av sina huvuduppgifter i att förhindra folk från att begå de där gamla misstagen, från att begå dem om och om igen i evighet, som folk alltid gör om man bara lämnar dem åt sig själva.
På den här mentala kartan är felen utmärkta som undantag. Största delen av kartan är lekplatser och glada jaktmarker, där tanken har all den frihet som den vill; för att inte tala om ett stort antal intellektuella slagfält där kampen är öppen och avgjord.
Men kyrkan axlar ansvaret att markera att vissa vägar inte leder någonvart eller till förintelse, till en vägg eller till en avgrund. På så sätt hindrar den folk från att öda sin tid eller sina liv på vägar som upprepade gånger i det förflutna har visat sig meningslösa eller katastrofala, men som annars igen upprepade gånger kunde fånga dem som färdas i framtiden.1
I söndags läste jag med intresse Merete Mazzarellas essä När prästen begraver den sista kristna, finns inte längre plats för någon militant ateism (HBL 31.7.2022).
Essän tar förtjänstfullt upp generationer av finlandssvenskar som blev “motståndare till kyrkan”, men faller i gropen där det man kallar “kyrkan” bara är en liten, liten spillra av den världsvida kyrkan.
Så efter en genomgång av finlandssvensk och nordisk (läs: protestantisk) sekularism sammanfattar Merete Mazzarella sin egen tro, verkar det som:
Ja? Nej?
Jag vet inte.
Och jag tänker att hon kunde ha nytta av vidgade vyer och Chestertons mentala karta. För att inte tala om att följa helige Petrus Julianus’ exempel och välja en lång stund av tillbedjan av Altarets allraheligaste sakrament. Kanske en mindre intellektuell och mera vardagsnära praktik kunde lösa upp knutarna.
Men en författare är förstås mer hemma med ord. Så för att undvika att ord leder till intellektualism och i stället till Ordet kunde praktiken kanske börja med bön — en månad av att läsa t.ex. laudes och vesper med Oblatmissionärerna skulle ge mycket, tror jag.
Läs också:
G.K. Chesterton i Why I Am A Catholic. Här är citatet på engelska, men jag rekommenderar hela texten, för Chesterton kommer med några konkreta exempel som kanske väcker till eftertanke:
There is no other case of one continuous intelligent institution that has been thinking about thinking for two thousand years. Its experience naturally covers nearly all experiences; and especially nearly all errors. The result is a map in which all the blind alleys and bad roads are clearly marked, all the ways that have been shown to be worthless by the best of all evidence: the evidence of those who have gone down them.
On this map of the mind the errors are marked as exceptions. The greater part of it consists of playgrounds and happy hunting-fields, where the mind may have as much liberty as it likes; not to mention any number of intellectual battle-fields in which the battle is indefinitely open and undecided. But it does definitely take the responsibility of marking certain roads as leading nowhere or leading to destruction, to a blank wall, or a sheer precipice. By this means, it does prevent men from wasting their time or losing their lives upon paths that have been found futile or disastrous again and again in the past, but which might otherwise entrap travelers again and again in the future. The Church does make herself responsible for warning her people against these; and upon these the real issue of the case depends. She does dogmatically defend humanity from its worst foes, those hoary and horrible and devouring monsters of the old mistakes. Now all these false issues have a way of looking quite fresh, especially to a fresh generation. Their first statement always sounds harmless and plausible.