Kroppens uppståndelse
Pater David Sanders OP sa under en reträtt att vi nog "inte vill att himlen är alltför andlig, eller hur?" Min första reaktion på det var snarast: "Det vill vi väl visst!"
"Jag kan läsa med i trosbekännelsen men tystnar när vi kommer till kroppens uppståndelse," skrev Merete Mazzarella häromdagen på Facebook. Det väcker många olika känslor i mig. Å ena sidan uppskattar jag att Merete inte vill hålla med om sådant hon inte tror på, å andra sidan gör det mig sorgsen att hon inte kan sluta sig till den tro kristenheten har bekänt i tvåtusen år. Och samtidigt känner jag igen mig någonstans i hennes tystnad.
För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om en "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
När vi läste den apostoliska trosbekännelsen tystnade jag nämligen vid följande rad också: de heligas gemenskap. Det tog länge innan jag kunde ta till mig den delen av kyrkan. Inte bara förstod jag inte poängen med helgon, det kändes förmätet att räkna in mig själv i den gemenskapen. Men i efterhand är det lätt att förstå att en uppväxt som inte räknar med det andliga gör att man är trög i vissa saker, som att se att det är Kristi helighet som förenar oss, inte vår egen förmenta helighet. Vi är visserligen alla kallade till helighet, till att bli helgon, men det handlar ju precis om att ta del av hans helighet, göra oss till verktyg för hans vilja - inte om att på något självgott sätt upphöja oss själva till honom.
När jag äntligen hade accepterat både att kyrkan är katolsk och att den har flera dimensioner - och på sätt och vis handlade det om en och samma insikt - var det en glädje att kunna delta i hela trosbekännelsen. Helgonen fattade jag fortfarande inte då, men Gud gav mig nåden att acceptera också det, att jag inte alltid måste förstå precis allting.
I fråga om kroppens uppståndelse har jag däremot bitit ihop och från början accepterat att det är så kyrkan i alla tider har lärt. Därför gör Meretes motstånd mig lite ledsen; jag ser väl en "smörgåsbordskristendom" spöka där, på något sätt. Och samtidigt gör det mig som sagt glad, eftersom det är så mycket bättre att protestera med tystnad än att ljuga. Det skulle ju vara respektlöst mot hela trosbekännelsen och i förlängningen mot Gud.
Med kroppens uppståndelse har jag ju gått mina egna duster. I synnerhet när kroppen inte samarbetar alls, som jag skrev om i det här blogginlägget förra året: "ändå ska jag uppstå med just den här kroppen i någon form. Det skulle vara så mycket lättare att tänka att man slipper åbäket. Tänk så mycket skönare att vara som änglarna och inte behöva dras med kroppar."
Men samtidigt minns jag några reträtter som jag har deltagit i på Studium Catholicum. Syster Sofie OP betonade under adventsreträtten häromåret om att Guds skapelse var god - det är syndafallet som gör att vi inte ser våra kroppar så som vi borde de dem. (Det leder till diverse problem, konstaterade jag i det här blogginlägget.) Pater David Sanders OP var inne på samma tema i sin reträtt om Uppenbarelseboken för fem år sedan.
"Och jag såg en ny himmel och en ny jord", heter det i Uppenbarelsebokens 21 kapitel, men pater David sa att vi nog "inte vill att himlen är alltför andlig, eller hur?" Min första reaktion på det var snarast: "Det vill vi väl visst!" Men undan för undan fick pater David mig under den reträtten att på ett djupare plan acceptera att vi är fysiska och att det är bra så, att det faktiskt är meningen att vi ska vara kroppar också.
Det fanns nog ett element av gnosticism eller dualism i min tro innan, fast jag inte insåg det och inte skulle ha vidkänt det. Inte ett stort element, men ändå ett visst avståndstagande från den fysiska tillvaron som hade sina rötter i ett intellektuellt högmod snarare än ett förakt för kroppen.
"Vi är fysiska varelser också - i uppståndelsen blir vi förvandlade, men kom ihåg att vi inte mister vårt fysiska väsen," sa pater David.
Det vill jag komma ihåg och tänka på i synnerhet så här till påsk - och i coronatider. Det är meningen att vi ska vara fysiska och påverkas av det som händer omkring oss i den fysiska världen. Och lite nyfiken får man säkert vara på hur våra kroppar kommer att vara i det nya Jerusalem.
Ditt kors, o Herre, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjunger och ärar vi;
ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje.
Översta bilden är en skärmdump från gårdagens webbsändning från Notre-Dame, där törnekronan La Sainte Couronne venererades.
Läs också:
Det är enkelt att prenumerera på den här bloggen: fyll i din e-post i rutan: