Både kropp och själ
Mina nya insikter i Kroppens teologi får mig att se väldigt mycket på ett nytt sätt.
Reträtten med Syster Sofie OP bökar fortfarande omkring i min hjärna. (Här finns f.ö. hennes anförande på engelska i textform.) Jag märker att jag nu ser, hör och läser allt genom ett filter av kroppens teologi. Ta nu den här nyheten från YLE (här finns en kortare version på svenska), till exempel, som konstaterar att barn och unga i Finland i dag är i behov av betydligt mer psykvård än tidigare. Inte bara har antalet som söker hjälp mer än fördubblats på tio år, många har också betydligt allvarligare problem än förr: barn under tolv år uppvisar självskadebeteende. Och den här bloggtexten, där jag fastnade vid Mark de Vries' konstaterade att den katolska tron inte handlar om ord och tanke, utan "engagerar hela den mänskliga personen, kropp och själ, huvud och hjärta".
Jag tror ju att det handlar om två sidor av samma mynt: det uppstår problem när samhället inte längre ser människan som en helhet, för det mår både barn och vuxna pyton av. Samtidigt reagerar vi igenkännande på sådant som känns sant, som överensstämmer med det vi själva har sett av världen - och det här gäller vare sig vi är fem år eller femtio. Eller som Mark de Vries' uttrycker det när han vittnar om hur han blev katolik: "Jag hade länge tänkt att det kalla, hårda samhället vi lever i inte ger något svar om hur vi kan leva ett tillfredsställande liv. Kyrkan, visade sig, var överens med mig på den punkten" (min översättning från engelska).
Det har blivit kallt och jag dricker mitt kaffe ur vintermuggar. Kylan påminner mig om att jag är kropp också.
Jag känner igen det där igenkännandet och har hört många andra berätta om liknande upplevelser. "Ja, så här har jag alltid tänkt att det är." Eller: "Så klart är det så här man ska göra, det känns helt rätt." Själv reagerade jag så bland annat på att man faller på knä under instiftelseorden i den katolska mässan. Det kändes som ett väldigt naturligt sätt att uttrycka sin tro på något som är större än man själv. Egentligen reagerade jag så på en hel del av det fysiska uttrycket av tron. Korstecknet. Processionerna runt kyrkan t.ex. vid Corpus Christi. De små korsen man ritar över panna, mun och hjärta när evangeliet ska läsas för att visa att man vill att Guds ord ska leva i tankar, ord och gärningar. Slagen mot bröstet vid mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa i syndabekännelsen. Allt det där som visar att jag är både kropp och själ, både huvud och hjärta. Och att det är bra att det är så, för "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott" (1 Mos 1:31).
Läs mitt inlägg om dag 1 på adventsreträtten om Kroppens teologi:
Läs mitt inlägg om dag 2 på adventsreträtten om Kroppens teologi:
Läs mitt inlägg om dag 3 på adventsreträtten om Kroppens teologi: