Nej, jag är inte en ängel!
Det kan irritera mig alldeles ohyggligt när någon menar väl och säger "Du är en ängel!" i stället för att säga tack.
Varje söndag bekänner jag min tro tillsammans med de andra i mässan. I vardagsmässor faller trosbekännelsen bort, men på söndagen är den med.
Vissa bitar är svårare än andra, men svårast av allt - för mig - är nog det där med kroppens uppståndelse. I söndags läste vi den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen på finska. Den versionen är alltid lite lättare än den apostoliska. Då säger vi att vi väntar på de dödas uppståndelse (fast i jag-form, förstås: odotan kuolleiden ylösnousemusta). Det blir ett steg längre bort från kroppens uppståndelse på det sättet. Då är det ju andras kött som uppstår, inte mitt eget.
I kyrkans vanliga Credo, den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, säger vi att vi tror på:
... en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse
och väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Den apostoliska versionen avslutar vi med orden:
Jag tror på den helige Ande,
den heliga, katolska kyrkan,
de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse,
köttets uppståndelse
och det eviga livet.
De "dödas uppståndelse" eller "köttets uppståndelse". Det går på ett ut. Det handlar ändå om att jag - om allt går som jag ber och hoppas - ska ha med mig en kropp i någon form på andra sidan.
Verkligheten här och nu är ju den att jag inte alls är överens med min kropp alla dagar. Den värker. Den bråkar. Den senaste veckan har jag inte kunnat gå normalt från morgon till kväll en enda dag. Än har jag svårt att somna för att nervskadan i ljumsken värker, än står jag och funderar om jag faktiskt ska gå fem meter för att göra vad det nu var jag tänkte göra innan jag igen får konstatera att det just nu gör ont att gå. Och än undrar jag vilket par glasögon som kan tänkas fungera i precis de här förhållandena, för hur jag än gör tycker jag inte att jag ser så väl som jag vill kunna se.
Och ändå ska jag uppstå med just den här kroppen i någon form.
Det skulle vara så mycket lättare att tänka att man slipper åbäket. Tänk så mycket skönare att vara som änglarna och inte behöva dras med kroppar.
Undra på att jag brukar reagera när jag hör någon tacka och säga "Du är en ängel!" Nejdå, det är jag (eller vem det nu var som gjorde något omtänksamt) inte alls! Vi är människor och vi har en kropp och den ska vi ta hand om - och då är det också vi som ska ha tack för det vi har gjort, inte änglarna. (När jag är surare än vanligt kan jag dessutom påpeka att det är som att tacka någon med att säga "Du är en hund!". Nej, det är jag inte heller. Varför i all världen byta art för att uttrycka tacksamhet?!) Säg som det är i stället: "Tack, det där var snällt" eller "Tack, jag uppskattar verkligen vad du gjorde".
Men glöm för all del inte att tacka din skyddsängel då och då!
Läs också: