28 år av påskglädje
Sedan jag blev döpt har det blivit många mässor - drygt 1500 stycken - trots att de har varit förfärligt få de senaste året på grund av coronan.
På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.
Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).
Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.
På den tiden började påskvakan i katedralen först vid midnatt, så det var söndag när jag blev döpt. Det passade mig bra, söndagsbarn som jag är. Det passar förstås också bra in i att vi alltid firar uppståndelsen på söndagarna. "Vänd blicken till ditt älskade folk, och låt var och en som föds på nytt i dopet bli klädd i odödlighet," som det hette i slutbönen i gårdagens läsningsgudstjänst.
På 28 år har det blivit många mässor - ett snabbt överslag säger mig det blir mer än 1500 gånger jag har fått privilegiet att vara med när eukaristin firas - trots att de har varit förfärligt få de senaste året. Men oj vad jag har lärt mig mycket under coronan. Om hur viktig mässan är för mig. Om hur omöjligt det är för mig att leva utan eukaristin. Om hur mycket bön kan bära. Om hur tacksam jag är över den skatt som är kyrkans tidegärd. Om hur jag aldrig, aldrig, aldrig ångrar att jag hörsammade Gud när han kallade på mig. Om hur glad ända in i märgen jag är över att jag fick bli kristen och döpt i katolska kyrkan. Om hur mycket det finns i det lilla.
Välsignade vardagsmässor
En vän sa häromdagen att vardagsmässorna i S:t Henrik på 1990-talet hade varit väldigt viktiga för utvecklingen av hans tro. Jag förstod genast vad han menade. De avskalade mässorna minns jag också som en helt optimal inkörsport till det sakramentala livet.
Präster som Jan Koolen SCJ och Cornelis Puts SCJ, båda goda biktfäder med lång erfarenhet och oändlig värme (hos den förra väldigt mycket mer värme i biktstolen än utanför den, men även det lärde mig något om in persona Christi) och mässor som var väldigt avskalade. Ingen sång, inga krusiduller - men ändå hela kyrkans rika arv.
Prästerna bytte mellan finska och latin eller (i fader Puts' fall) mellan svenska och latin utan besvär och det samma gällde oss i församlingen. Biskop Paul Verschuren hade ju själv varit med under Andra Vatikankonciliet och att folkspråket hade fått sin plats i mässan betydde inte att latinet skulle ut.
Mässan som pater Rafal Czernia SCJ firade i S:ta Katarina igår avslutades med Regina Caeli. Själva mässan gick på finska och svenska. Det vill säga att mässan firades på finska och jag läste dagens första läsning och responsoriepsalmen på svenska.
"Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd." Den raden läste jag ur Apostlagärningarna. Och det kändes rätt.
För under de gångna 28 åren har också jag fått en riklig del av Guds nåd! Att den här årsdagen faller andra påsksöndagen, nu också känd som den gudomliga barmhärtighets söndag, är bara underbart. Bikt och mässa och årsdag, allt på en gång! Deo gratias!
Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig,
i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.
Läs också: