Fysiskt på plats i mässan i S:t Henrik
När det kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.
Jag formligen studsade fram längs gatan. Jag var på väg från min mammas hem i Hagnäs till den svenska mässan i S:t Henrik. Solen sken, havet glittrade, träden grönskade och min själ dallrade. Vilken ofantlig glädje att inte bara få gå i mässan - det har jag trots allt fått göra ungefär en gång i månaden - utan att också veta att jag får falla på knä inför tabernaklet. Så jag har saknat ett tabernakel i S:ta Katarina. (Kan det ens i teorin finnas någon ekumenisk möjlighet till det? Inte förrän vi har fått en ny biskop i alla fall.)
Eftersom jag inte har gått i söndagsmässan i katedralen under coronatiden var det en överraskning för mig att högmässan hade tagit slut redan vid kl. 12. Med betydligt färre människor i kyrkan tar nattvardsgången inte lika lång tid och inte behöver man ju köa för att komma ut heller, det förstår jag ju, men jag märkte att jag blev förvånad över att det inte var någon folksamling på S:t Henriksplatsen utanför kyrkan. I stället kunde jag i lugn och ro utbyta några ord med några bekanta som hade gått i högmässan och några andra som liksom jag var på väg till den svenska mässan.
Mässan firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och två av de elever jag började förbereda för första kommunionen före coronan - och som har fått undervisning av Marko Pitkäniemi i stället eftersom jag under rådande omständigheter inte har rest till Helsingfors - fick gå till första kommunion. Jag satt med dem i första raden, på en av de tre markerade tillåtna platserna, och allt kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.
En bubblande glädje - och så det ovant bekanta i att inte ha helt tomma reserver, eftersom det var mässa i Karis veckoslutet innan.
Eftersom biskopen hade tid kunde jag dessutom efter mässan unna mig själv lyxen att bikta mig på mitt modersmål. Det minns jag ju inte ens när det hände senast.
En trevlig pratstund fick jag också efter mässan med biskop Teemu och Jens som var ministrant.
Efter en lång paus var det skönt att vara hemma igen. S:ta Katarina här i Karis känns visserligen också som "hemma", men en kyrka där det dagligen firas katolsk mässa är helt enkelt "mera hemma" i alla fall. Och i katedralen har jag ju dessutom blivit döpt.
Och vad glad jag är åt att inte ha behövt stirra på en liten ruta i stället för att vara fysiskt närvarande. Deo gratias!