Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!
Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!
Pater Zenon Strykowski SCJ kom till Karis igår och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte.
Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).
Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.
Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.
Läsningarna den sjätte påsksöndagen handlar om Guds kärlek, vilket förstås alltid känns rätt, men vilket kändes ännu mer rätt i en mässa i coronatider. Hela mässan kändes ju som att vi fick bada i Guds kärlek. Men pater Zenon påpekade i sin predikan att dagens evangelietext ställer högre krav på oss. Från "älska din nästa såsom dig själv" blir kärleksmätaren nu direkt gudomlig (Joh 15:12): "Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er."
Sanningen är förstås att det är lättare att älska när man själv är älskad. Om vi verkligen fattar Guds ofantliga kärlek till oss så kanske vi går i land med det budet också och lyckas älska våra medmänniskor så som de ska älskas, med Guds överflödande kärlek.
Dagens andra läsning var tagen ur Första Johannesbrevet: "Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder." (1 Joh 9-10)
Kanske det är så att vi inte kan fatta vidden av Guds kärlek om vi inte fattar vår egen synd. I tidegärdens läsningsgudstjänst är första läsningen (också den ur Första Johannesbrevet) inne på den linjen:
Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (1 Joh 1:5-10)
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Nej, hos Gud är allting lätt. Det är till och med lättare att andas. Efter nattvardsgången igår var det de facto så lätt att andas att jag inte bara en utan två gånger måste kolla att jag hade tagit på mig munskyddet igen. Jodå, det satt på - men ändå kändes det som luften uppe i bergen på Madeira, lätt och klar och ljus och stärkande. Sen släppte jag den tanken och bara njöt, tacksam över att inte behöva göra något själv, av att bli buren av sakramentet, av kyrkan, av Kristus.
Läsningsgudstjänstens andra läsning idag är tagen ur avsnittet "Kyrkan, vår moder" ur Henri de Lubacs bok Meditation över kyrkan. Jag citerar ett stycke:
"Om man med den helige François de Sales kan säga, att Skriften i ett avseende är helt tillräcklig för att undervisa oss om allt, så måste man med honom också tillstå att otillräckligheten finns hos oss, som utan traditionen och läroämbetet inte skulle vara i stånd att avgöra vilken som vore dess rätta innebörd. Det är vidare så, att när vi rådfrågar denna tradition och lyssnar till detta läroämbete, betyder inte det att vi sätter kyrkan över Skriften utan att vi föredrar den tolkning av Skriften som är hela kyrkans framför vår egen. Vi tror att Guds ord är riktat till kyrkan, och just det är skälet till att vi lyssnar till det och läser det i kyrkan."
Pater Zenon avslutade mässan med Salve Regina.