Det yttre och det inre – en aftonandakt i Ansvarsveckan
Eld bränner. Men eld kan också lysa upp. Det konstaterar jag i den här andakten som sändes i Yle Vega den 28 oktober.
Häromdagen var det en liten eldsvåda i mitt kök. En av de där klassiska, som uppstår när man av misstag knäpper på fel platta och inte inser vad man har gjort i tid. En liten, liten eldsvåda som gick snabbare att släcka än det gick att städa upp pulvret från pulversläckaren efteråt. Men rökutvecklingen var så stor att mitt kök fortfarande luktade rök ett par veckor efter att alla synliga spår efter elden hade tvättats bort.
En specialist kom med en jonisator som fick surra på i köket i några dagar och det hjälpte mot lukten. Jag fastnade ändå för hur mycket i livet som är sådant, att man inte ser alla spåren utåt.
Jag heter Sara Torvalds och jag håller dagens Aftonandakt. (Du kan lyssna på andakten här - i Finland - i ett års tid.)
Sår som vi har fått i det inre. De syns inte alltid utåt. Psykisk ohälsa syns ibland, men ofta inte. Stora förluster syns inte. Smärta syns inte och går inte att mäta. Rädsla behöver inte synas utåt. Att någon har blivit skrämd, avsiktligt skrämd, kanske inte heller syns utanpå.
På ett seminarium om att förebygga andligt våld var det nyligen tal om just sådana saker. Att det i osunda situationer blir så att små barn lär sig att vara rädda för den yttersta dagen, i stället för att vara trygga i Faderns kärlek. Att man kan försöka värna sig mot att bli stolt så mycket att man inte vill vara bra på något. Att sådan rädsla kan få en människa att undantrycka en begåvning i stället för att använda den till att prisa Herren.
Jag kom att tänka på den helige Columbanus, ett irländskt helgon som levde i slutet av 500-talet och början av 600-talet. I en predikan ber han Herren om en kärlek som inte vet av något slut. Han ber om att hans lykta ska brinna och inte slockna. Han ber att den brinner för honom själv och lyser för andra.
Lyser för andra. Det tycker jag att är en vacker bild.
En eld som lyser upp känns bra i höstmörkret. Men Columbanus lykta är för mig samtidigt en påminnelse om att vi inte ska påtvinga andra den eld vi har fått och att vi inte ska använda vår tros eld som ett vapen, utan att den precis ska brinna för oss själva som individer och lysa för andra.
En del människor har fått lite mer eld än andra. Då ska den elden användas till att lysa upp vägen för oss alla på vår vandring. Utan tvång eller skrämsel, utan maktmissbruk eller påtryckningar, med insikt om att var och en har sin egen väg att gå. Men samtidigt med ansvar för varandra. Så att elden inte orsakar en eldsvåda, inte bränner och inte sprider sotlukt.
I första Petrusbrevet heter det att vi ska tjäna varandra, var och en med den nådegåva vi har fått, ”som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former”. (Jfr 1 Pet 4:10). Det tycker jag passar in på Columbanus lykta, på ljuset som sätts i ljusstaken.
Det passar också in på ekumeniska Ansvarsveckan, som vi firar som bäst.
Ansvarsveckans tema är i år är måttlighet.
För mycket skämmer allt, säger man. Eller kanske man sa det mera förr. Nu är det mera ”to the max” och 24/7 och så där.
Men förr var måttlighet en dygd. Och det är det förstås fortfarande. Om man slår upp det på katekesen.se så får man veta att det inte bara är en dygd, utan att måttlighet rent av ”är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade” (KKK 1809).
Det känns att vår värld just nu på väldigt många sätt har hamnat ur jämvikt.
Vi har inte använt jordens resurser med måttlighet och inte tillämpar vi måttlighet med varandra och oss själva heller. Kanske det är just ”njutningarnas dragningskraft” som vi har låtit ta överhanden.
Det är hög tid att vi tar måttligheten till heders igen.
Läs också: