Barmhärtig fasta
Inför fastan är ambitionsnivån ofta väldigt hög, och då är misslyckanden ganska sannolika. Men i synnerhet i år måste vi vara snälla med oss själva och varandra.
Fastan börjar imorgon och jag har sett fram emot den, precis som jag brukar. Under fastan ska jag göra x och y och z och lämna bort p och q och r, tänker jag alltid mellan jul och fasta.
För var vecka som går verkar ambitionsnivån stiga och realismen avdunsta. Och samtidigt handlar det inte om ambitionsnivån egentligen, utan att jag drabbas av någon slags andlig prokrastinering: i stället för att ta itu med x nu, en vecka efter tjugondag, tänker jag att jag ska göra det till fastan. I stället för att vara disciplinerad femte veckan ”under året” skjuter jag upp problemen p och q till fastan.
Sen börjar fastan och i början slukar jag min dos andliga läsning varje kväll och fylls av tacksamhet över hur mycket godhet och klokskap det finns att läsa.
Tills den där kvällen när jag är så trött att jag knappt orkar borsta tänderna.
Tills den där morgonen när jag ”bara ska” något innan jag tar itu med morgonens läsning eller laudes.
Tills den där dagen när jag framåt eftermiddagen inser att det är fredag och inte torsdag.
Tills jag tar mitt förnuft till fånga och inser att jag inte har blivit någon annan, någon mer disciplinerad person, bara för att jag fick ett askkors i pannan eller håret på askonsdagen.
Jag är fortfarande slarvig med somt och irrationellt noga med annat.
Jag är fortfarande morgontrött och kvällssömnig, fast jag har blivit lite bättre med mornarna de senaste åren.
Nej till lögnernas fader
Häromveckan blev jag ombedd att skriva något om katolska fastetraditioner för baptisternas tidning MST/Missionsstandaret. Jag avslutade min text med att konstatera att jag så många gånger har märkt ”att jag får igen den tid jag sätter på bön under dagen, så jag ska försöka glömma det där med att jag ’inte hinner’ be på morgonen, för det är en lögn som fienden smäller i oss. Och under fastan vill jag verkligen inte fastna i de lögnerna.”
Och nu tänker jag att jag ska jobba på att inte fastna i några andra lögner heller, utan ta med mig en stor dos barmhärtighet i min fasta. Barmhärtighet mot mig själv och mot mina medmänniskor.
Barmhärtighet behövs alltid, men kanske det är skäl att vara speciellt medveten om det behovet i år, när vi efter två långa coronaår plötligt dessutom har drabbats av ett krig i Europa.
Det är med sorg i hjärtat jag skriver det där ”i Europa”, men det skulle ju vara ytterligare en lögn att låtsas att jag inte berörs mer av det här kriget än alla de krig jag också har sörjt över de senaste åren. I Syrien, i Tigray, i Afghanistan…
För den här gången är det ju så att vårt grannland har anfallit ett annat grannland utan orsak. Klart att det känns närmare.
Dessutom har jag helt konkret satt mig in i just det här kriget mer än vanligt.
Mot faktaresistens
Efter att jag i vintras drabbades av diskbråck har jag under konvalescensen haft tid att tänka. Jag blev av med smärtan - halleluja! - men jag hade strikta order från kirurgen som opererade mig att undvika att sitta längre stunder, så jag skrev inte mycket.
Hjärnan fungerade ändå, eftersom jag slapp hälla i mig en massa smärtstillande läkemedel.
En av de tankar som dök upp om och om igen var hur viktigt det är med kvalitetsjournalistik. Hur viktigt det är att vi har ett public service-bolag som Yle som ger alla tillgång till oberoende nyhetsrapportering. Hur viktigt det är att på något sätt vara med och bekämpa den nya faktaresistenta inställning som är på frammarsch i världen.
Innan jag grundade min översättningsbyrå för drygt 20 år sedan jobbade jag i flera år på utrikesavdelningen på Finska Notisbyrån (FNB), så jag visste vad redaktörsjobbet går ut på.
Samtidigt kände jag att jag behövde göra något nytt, inte bara fortsätta som översättare och bloggare. Så jag satte jag bollen i rullning med att fråga en bekant på Svenska Yle om där fanns behov av inhoppare – alltså deltidsredaktörer som gör ströturer då och då utan att vara fast anställda eller ens ha ett kontrakt med Yle mer än en turlista i taget.
Hon lovade höra sig för.
Kvällstur med Ukrainakriget
En dryg månad senare stod jag på Nyhetsgatan i Böle och tittade upp mot Yletornet på väg till min första introduktionstur. En vecka efter det hade jag min första arbetstur ”på riktigt” – och ytterligare en vecka senare var det plötsligt krig i Ukraina och jag och mina nya kolleger på webbredaktionen satt och skrev om luftanfall i Europa.
För ungdomarna omkring mig var det nytt och skrämmande med ett krig i vår egen världsdel. För mig var det skrämmande bekant. De jugoslaviska krigen som rasade under 1990-talet sammanföll ganska exakt med min tid på FNB och mina år mellan 20 och 30.
Efter några intensiva dagar på nyhetsredaktionen har jag nu ledigt från det nya jobbet. Det betyder förstås inte att jag är sysslolös, utan att jag gör det jag har gjort tidigare: sköter min översättningsbyrå och bloggar.
Och tänker att det är bra att kunna bidra på något sätt. Det gör det lättare att vara barmhärtig också.
Läs också: