Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11
För tio och tjugo år sedan skakades världen av terrordåd som vi aldrig kommer ifrån.
Idag för tio år sedan var jag i London. Jag tillbringade största delen av min tid på Lord's Cricket Ground, där England och Indien möttes i en cricketmatch som pågick i flera dagar. Varje år påminner Facebook mig den 22 juli om den dubbelhet i tillvaron som jag upplevde när jag på hotellrummet fick veta vad som hade hänt i Oslo och på Utøya, medan jag bara tittade på cricket.
På kvällen den 22 juli hade omfattningen av det terrordåd som hade drabbat Norge inte gått upp för mig, efter cricketen hade vi gått ut på middag med goda vänner, och följande dag hastade jag tillbaka till Lord's för att fortsätta se på cricket. När jag sedan den kvällen tog mig tid att läsa rapporterna – som i det skedet hade fått betydligt mer detaljer – blev jag förstummad. Jag varken kunde eller ville fatta det jag läste.
Hur kunde något sådant hända i Norden?! Och – kanske lite överraskande – hur kunde jag låta bli att känna av det? Jag insåg att jag väntade mig att jag skulle känna av något slags 'disturbance in the Force'.
Det gjorde jag inte.
Min reaktion bottnade i en dag som då låg strax under 10 år tillbaka i tiden och vars 20-årsdag vi snart kommer att markera, den dag som vi dag bara kallar 9/11. Den elfte september 2001.
Min pappa var i New York den dagen. Som Svenska Yles USA-korrespondent rapporterade Nils Torvalds direkt från ett förändrat land. (Hans minnesbilder nu 20 år senare kan man höra på Arenan här.) Den gången avbröt jag mitt arbete strax efter att det första planet hade träffat World Trade Center för att höra på radionyheterna. Helt opåkallat, för det brukade jag inte göra då och det brukar jag fortfarande aldrig göra. Eftermiddagsnyheterna på radio hör inte till mina rutiner. Men den dagen knäppte jag på radion.
Och efter att ha hört den nyhetssändningen gick jag till teven och fick se det andra planet flyga in i tornet. Resten av dagen tillbringade jag, som så många andra, framför teveskärmen. Dessutom talade jag i telefon med min farmor, som var upprörd över att Yle inte kopplade henne vidare till min pappa i New York när hon ringde.
"Har du fått tala med honom?"
Nej, jag har inte ens försökt ringa, försäkrade jag. Han har händerna fulla nu, farmor, du får vänta till imorgon. Och du kan ju höra honom i nästa nyhetssändning på radio eller i teve. Han lever, han var inte uppe i någondera tornet när det hände, och nu har han ett jobb att sköta. Vi får vänta.
Sen minns jag att det var någon sändning den kvällen som kollegerna på Aktuellt inte hade fått kontakt med sin korrespondent. Det kändes obehagligt, men jag sa till farmor att det bara var tillfälligt och att hon skulle få höra sin yngsta son igen i nästa sändning, och så blev det.
Det var den dagen som spökade i mitt huvud tio år senare. Det var därför jag hade svårt att tro att något så hemskt hade kunnat hända utan att jag visste om det. Vilket förstås är helt irrationellt, för det händer ju hemskheter precis varenda dag, sådant som jag inte vet om och det mesta läser jag inte ens om följande dag.
Men vi ska också minnas det ljusa, det som är roligt, det som är fint.
Jag märker att jag ibland kan reagera med något slags skuld när Facebook påminner om den där glada dagen på Lord's Cricket Ground, när jag inget visste, och jag inser att det är bakvänt. Det gäller att komma ihåg båda sidorna i livet, men att inte ge avkall på det ljusa och glädjande av respekt för sorg och smärta. Båda är en del av den fallna verklighet vi lever i. Vi ska hedra de döda men inte förtränga de levande.
Så idag minns jag alla som miste livet och fick sina liv oåterkalleligt förändrade den 22 juli 2011. Och jag är glad åt att jag fick uppleva Kevin Pietersens 202* mot Indien. Och så är jag tacksam för den rekviemmässa biskop Bernt Eidsvig firade i Oslo idag.
Bilden överst är en skärmdump från livesändningen av dagens mässa från St. Olav domkirke i Olso.