Symboler och verklighet
Ett inlägg om coronatrötthet och mycket annat. För jag vill inte leva i en ersatz-verklighet med symboliska möten i stället för the real thing.
Någon delade ett quiz på FB. "Hur många av världens stora konstskatter känner du igen?" eller något i den stilen. Jag klickade inte på länken, eftersom jag utgick ifrån att det var ett av de där fejkquizen där alla får 100% rätt. Men delarens kommentar fastnade i mitt huvud: "Tänk att jag inte längre vet vilka av de här jag har sett på riktigt."
Mona Lisa har vi alla sett bättre i reproduktion än i Paris, oberoende av om vi har varit på Louvren eller inte. Simbergs Den sårade ängeln finns både i Tammerfors domkyrka och på Ateneum, men är man finländare ser man den antagligen för sin inre syn så fort den nämns, vare sig man har sett den live eller inte. Rembrandts Den förlorade sonens återkomst vet jag att jag inte har sett med egna ögon, ändå "kan" jag den i detalj.
Men samtidigt vet jag att just Rembrandts målningar har gjort mycket större intryck på mig i verkligheten än i reproduktion. De är mer tredimensionella än man skulle tro när man har sett fotografi på fotografi. De fungerar på ett annat sätt när man bestämmer avståndet själv.
(Jag trodde de facto att den Läsande munk som finns på Sinebrychoffs konstmuseum var undantaget som bekräftade regeln att jag inte gillar Rembrandt - tills jag fick se fler av hans verk på riktigt. Då gick de plötsligt hem på ett helt annat sätt. Och nu är munken långt ifrån min favorit, men vad jag vet är den fortfarande den enda Rembrandten vi har i Finland.)
Jag vet också att min favorit-da Vinci aldrig, aldrig, aldrig blir som på riktigt på bild. Det är inte för att den är tredimensionell med tjocka penseldag, eftersom det är en teckning, utan för att ögat uppfattar färgnyanserna på ett annat sätt än en kamera. Och förstås för att jag har en emotionell relation till den bilden. Jag har älskat den sen jag såg den första gången i London när jag var 15 år.
Nu senast såg jag den på den stora Leonardo da Vinci-utställningen i Paris i januari. Den resan känns förstås oändligt avlägsen, eftersom allting som var före corona nu är som från en annan planet. (Jag håller med Jonas Jungar på Svenska Yle i fråga om att vi nu delar upp livet i före corona och efter corona.)
När ens liv har blivit kringskuret blir tidigare resor viktigare än förr, tror jag. Jag märker det bland annat på att vänner delar gamla resefoton på sociala medier på ett annat sätt än tidigare. På att de minnen från ett och två och sju år sedan som t.ex. Facebook automatiskt påminner om känns exotiska: Titta, där träffades vi fortfarande och gjorde saker och ting tillsammans!
Dessutom undrar jag hur världen kommer att te sig för alla dem som inte nu (och kanske aldrig) kommer att kunna resa på samma sätt som min generation. Med tanke på klimatet är det ju bara bra, men samtidigt tror jag att vi behöver få uppleva något annat än det vi har vuxit upp med för att bilda oss en egen uppfattning om hurdan världen är.
Jag har hunnit se en stor del av världen, jag har sett inte bara konstskatter och arkitektur utan också levande människor och kulturföreteelser - och mässor! - i olika världsdelar. Det är jag tacksammare för idag än när jag satt på ett café i Paris i januari.
Men inspirationen till det här blogginlägget kom ändå inte från världens konstskatter eller från minnen av resor, utan växte fram ur frustrationen av att tvingas nöja sig med symboler när man har levt med verklighet. En bild av en bild är helt okej, det är kanske inte den riktiga Mona Lisa, men Mona Lisa är inte heller kvinnan som Leonardo da Vinci målade.
Ett telefonsamtal är bättre än att inte höra en kär människas röst och att både se och höra någon ens på en skärm är bättre än att inte ha kontakt alls, men det ersätter inte ett riktigt möte i den fysiska verklighet vi lever i. I mitt FB-flöde jublar människor i alla åldrar över att ha kunnat gå på promenad tillsammans – på behörigt avstånd, över att ha druckit kaffe tillsammans – ur skilda termosar, över att ha kunnat ordna en träff i mormors trädgård och vinkat till mormor på andra sidan fönsterrutan, för ett fönster är mer än en bild.
Den katolska nattvarden är inte symbolisk. Den är konkret. I varje mässa förvandlas bröd och vin bokstavligen till Kristi kropp och blod. Det ser fortfarande ut som oblat och vin, men det är Kristi kropp och blod.
Men om jag stirrar på tabernaklet - där Kristi kropp förvaras mellan mässorna för att kunna tillbes och för att man ska kunna ge döende och sjuka viaticum vid behov - på en skärm, så är det en skärm jag stirrar på, inte Gud.
Det är jag trött på. Nej, utled på. Jag vill inte leva i en ersatz-verklighet med symboliska möten i stället för the real thing.
Och samtidigt vet jag att det är en barnslig reaktion. Min egen verklighet är inte mindre verklig för att den har krympt. Den är mindre, tråkigare, svårare, men inte mindre verklig.
Jag är besviken över att prövningen inte tog slut när fastan övergick i påsktid, men det är okej. Det är helt okej att vara besviken. Det är helt okej att säga att man är ledsen och inte vill och inte orkar. Men det förändrar inte verkligheten.
Om det är andlig kommunion jag är tvungen att nöja mig med så gör jag det. Inte för att jag är duktig eller lydig, utan för att jag inte har något annat alternativ.
Det är alternativlösheten vi måste lära oss att leva med. Alternativen är färre nu än förr och kommer sannolikt att vara det länge framöver.
Men en dag när allt det här är över ska jag nog vallfärda till S:t Petersburg för att se Den förlorade sonens återkomst på riktigt. Och njuta, njuta, njuta över att kunna falla på knä framför tabernaklet igen. Jubla över att bön kan vara något så enkelt som att falla på knä framför det heliga.
