Svenska dagen annorlunda
Sedan år 2010 har jag dragits med en nervskada i högra benet. Nu är jag redo att träffa den man som orsakade skadan.
Idag tog jag tåget till Helsingfors fast det är vardag. Jag hade bokat tid på en privat mottagning i centrala Helsingfors för att tala med den neurokirurg som orsakade min nervskada för 8½ år sedan. Eller så trodde jag. Det visade sig att hans namn fanns på mina papper för att han var avdelningsläkare på den avdelning på Tölö sjukhus neurokirurgiska poliklinik som jag tillbringade en knapp dag på år 2010. Mannen som (helt oavsiktligt) orsakade min nervskada förblir alltså namnlös, men jag vet nu att det var en radiolog, eftersom dagens kirurg kunde berätta att de som utför kateterangiografier är radiologer. "Min" kirurg ska nu konsultera med radiologer och andra på Tölö sjukhus för att ta reda på om nästa steg för att få slut på mina smärtor blir en magnetundersökning eller ett ultraljud.
Före mötet med neurokirurgen gick jag på Café Ekberg med en kusin. Svenska dagen till ära höll jag på min rätt och talade svenska (så jag kan hoppas att servitrisen lärde sig att kakaon serverades med grädde - inte kräm, som hon föreslog), men sen var det slut. Läkaren hade bara finska som språkalternativ på klinikens webbplats, så trots dagens datum försökte jag inte ens tala svenska med honom. Och på tåget hem höll konduktören långa anföranden i högtalaren (om varför vi var försenade etc.) och sade inte ett ord på svenska. Eller engelska, för den delen.
Jag hade tid hos kirurgen kl. 17, men hans tidtabell höll inte, så jag fick glömma alla tankar på att hinna till kvällsmässan i S:ta Maria kl. 18. Men när jag gick mot tåget lyste ljus i mörkret utanför Gamla kyrkan. Det var uppenbarligen en manifestation för att minnas döda missbrukare (se översta bilden). Herre, låt dem få träda fram inför ditt ansiktes ljus!
Läs också: