Skönhet leder oss till Gud
Vägarna till Gud är lika många som vi själva - eller fler, för var och en av oss kan gå flera olika vägar. En av vägarna är skönhet och för mig heter en av skönhetsvägarna Leonardo da Vinci.
Den här andakten ingick i en serie andakter om konst sommaren 2021 [och sändes i repris 20.5.2022].
Inför sändningen konstaterade jag att det är kopplingen mellan det högsta goda, det högsta sköna, det högsta sanna och Herren som gör att de flesta människor har lättare att tro på Gud när det är vackert omkring dem, vare sig det är naturens skönhet eller den skönhet vi människor har bidragit till att skapa. Läs mer om serien här.
Jag var 15 år när vi möttes första gången. Jag var på språkkurs i London med en kompis, men den dagen hade vi skilda program. Jag visste vad jag ville göra. Jag skulle ta mig till National Gallery, det stora konstmuseet intill Trafalgar Square.
På den tiden visste jag inte mycket om centrala London, Jag förstod inte att museet är ett helt kvarter stort och att huvudingången ligger vid Trafalgar Square, utan jag bara tittade på en karta. Det gjorde att jag kom till museet från ”fel” håll. Jag undrade nog lite över att allt verkade ganska dåligt skyltat, men sen hittade jag en rullstolsingång vid Orange Street på baksidan av museet och tog mig in i National Gallery.
Och sen vandrade jag förundrad genom sal efter sal av konstverk – i de första salarna hängde målningarna dessutom i flerdubbla rader, så där som de kan göra på gamla målningar men aldrig brukar hängas idag, eftersom det inte gör någon av tavlorna rättvisa – men efterhand kom jag till större salar där man lät konstnärerna tala.
Tills ett rum plötsligt var alldeles litet. Där fanns bara ett konstverk och en bänk, för den som ville försjunka i tankar och känslor inför verket.
I det rummet hängde en teckning av Leonardo da Vinci.
På svenska kallas den ”Anna själv tredje”, men Johannes Döparen är också med. Det är alltså en skiss i kol och krita, en preliminär version av ett verk som aldrig målades, och visar Sankta Anna med Jungfru Maria i famnen. I Jungfru Marias famn finns Jesusbarnet, men han sitter inte snällt i famnen med gloria på huvudet, utan han snarast ålar sig mot sin släkting Johannes Döparen som står vid Sankta Annas knä och också är ett litet barn.
Bilden är långt ifrån färdig, det är ju bara en skiss, så Sankta Annas ena hand och de vuxnas fötter är enkla streck, men alla fyras ansikten och blickar har Leonardo lagt ner tid och eftertanke på.
Sankta Anna tittar på sin dotter, Maria. Maria tittar på sitt barn, Jesus. Jesus tittar på Johannes och vill helst leka med honom. Johannes Döparen tittar förstås på Jesus, men klänger också på den stol som Anna sitter på.
När man tittar noga ser man att Jesus’ ena hand är vid Johannes kind. Den andra är höjd i välsignelse över Johannes. Och resten av kroppen ålar sig som vilket barn som helst. Det är där jag tycker att Leonardo da Vinci fångar trosbekännelsens ord om att Jesus är Sann Gud och Sann Människa.
Oändligt levande i sin sparsamhet, oändligt enkelt. Och oändligt äkta.
Det är inte National Gallerys enda da Vinci, men det är den mest älskade. På engelska kallas den i allmänhet bara för The Leonardo Cartoon. Leonardos teckning. Det är faktiskt den enda skissen av det slaget av Leonardo da Vinci som har överlevt till våra dagar, så det är på sätt och vis ett helt rimligt namn. Själv tänker jag på den som ”min” da Vinci.
För jag har älskat den bilden sedan den där dagen för så många år sedan. Varje gång jag har varit i London sedan dess har jag sett till att jag har tid att ”hälsa på den”. Resten av National Gallery kan bli osett, da Vincis Madonnan i grottan går jag förbi helt oberörd, men min da Vinci ska jag se. Vi måste träffas igen, så klart, för vi är vänner, den och jag.
Ett år efter att vi träffades första gången blev min vän skjuten. En man med psykiska problem traskade in på National Gallery med ett hagelgevär och sköt min da Vinci. Restaureringen efteråt pågick i flera månader. Oändligt försiktigt limmade experterna upp de bitar av skisspappret som hade skurits sönder av glaset som skyddade tavlan. Som ett pussel med små bitar av da Vinci. Men det lyckades. När jag var i London igen kunde jag med egna ögon se att det inte gick att avgöra var skottet hade träffat. Vilken lättnad!
Så jag fick sätta sig på den där bänken igen och vi var tillsammans.
Nu senast fick jag se min da Vinci i Paris, strax före coronan. Den var utlånad till Louvrens stora Leonardo da Vinci-utställning.
Tiden stannar alltid för mig inför den bilden. Ibland stiger jag upp och tittar närmare på någon detalj, men mest är det bara tyst och vila. Vi talar inte så mycket, min vän och jag. Vi är bara tillsammans och det är bra så.