Själarnas pilgrimsgång?
"Härlig är jorden" sjunger vi till jul, fast den passar mitt i sommaren också. Men hur skön är "själarnas pilgrimsgång" egentligen?
Vart ska du vallfärda i sommar för att återkoppla till din andlighet? Det frågade Nina Österholm i Kyrkpressen häromveckan.
Anna Edgren skriver i sin tur – också i KP – om tidebönens rytm. Hon har nämligen gjort det jag länge har tänkt göra. Hon har vallfärdat till Vadstena.
Jag är glad åt att det har blivit ”inne” att göra pilgrimsresor igen även här i norra Europa, även om jag själv inte riktigt har lyckats haka på trenden på det sätt jag skulle vilja.
Ett tecken på att det är trendigt med vallfärder är att det nuförtiden finns webbplatser som Pilgrimsmat som lyfter fram medeltida växter och uppmuntrar folk att börja odla sådant som i tiden växte längs med vandringslederna till Vadstena.
Och häromåret öppnades S:t Olofs sjöled, så att man helt officiellt igen kan vandra från Åbo till Nidarosdomen.
Också det är en vandring jag gärna vill göra. Fast jag medger att jag lockas mer av tanken på att fira Olsok med katolikerna i Norge än att fysiskt vandra genom Skandinavien från mina hemknutar.
Men den här sommaren präglas för min del mer av jobb än av vallfärder.
Så det blev inte i sommar (heller) jag deltog i S:t Henriksvallfärden till Kjulo träsk och firade mässa på Kyrkholmen. Varje sommar tänker jag att det ska bli av nästa år. Kanske det faktiskt blir verklighet sommaren 2023.
I augusti blir det i vilket fall som helst stiftsfest i Åbo. Och en katolsk mässa i Åbo domkyrka tänker jag minsann inte missa. Senast det begav sig för min del var det biskopsvigning.
Men mellan varven har jag tänkt på vallfärder av den kyrkliga sorten.
Assisi 1988. Santiago de Compostela 1989. Assisi 2005. Canterbury 2009. Rom jubelåret 2016. Uppsala 2017 och 2018.
Min första vallfärd gjorde jag alltså innan jag ens var döpt. Jag heter Sara Franciska och helige Franciskus’ grav ville jag besöka när jag reste till Italien för första gången 1988.
Ville besöka? Måste besöka? Jag vet inte ens vilket verb som är rätt. Det bara fanns där, som en självklarhet, att vi skulle göra en utfärd från Florens till Assisi. För att Franciska kommer från Franciskus. För att han var mitt helgon.
Vi gjorde utfärder till Rom och Venedig också. Och Pisa och Lucca. Men det var inga vallfärder för mig. Inte min första längre resa till Rom heller i maj 1992, fast jag då deltog i min första påvemässa.
Att se vad ögonen inte uppfattar
En resa behöver inte vara en vallfärd bara för att den görs till ett vallfärdsmål.
Ibland blir den det ändå. Till Santiago de Compostela i Spanien gjorde jag också en utfärd från en annan stad. Den gången var “basen” Viana do Castelo i Portugal, där jag var på klassresa.
Vi var en busslast abiturienter av vilka ingen hade lagt i vallfärdsväxeln. Inte jag heller.
Jag minns vagt att bussresan var vidrig, men detaljerna har jag glömt. Något med luftkonditioneringen? Något med klasskamrater som hade druckit för mycket kvällen innan? Något med toaletten? Jag minns bara ett obehag.
Och så minns att jag den där bussresan plötsligt är slut och att jag står på torget framför Jakobsbasilikan. Torget känns ofattbart stort och solen är het och det finns otroligt mycket folk där. Dagen innan hade påven varit där, säger någon. Kanske en lärare, kanske en guide.
Jag googlar Johannes Paulus II och Santiago och 1989 och inser nu, drygt 30 år senare, att det var Världsungdomsdagar i Santiago de Compostela precis före vår endagsutfärd till aposteln Jakobs grav.
Kanske det var människorna, kanske det var hettan, kanske det var helige Jakobs förböner, men jag vet att fast jag har glömt det mesta av den klassresan så har jag ett tydligt minne av Santiago de Compostela.
Eller nej, inte tydligt, men som något som sticker ut. Ljuset på torget. Mörkret i katedralen. Framför allt känslan av att det inte var vilken plats som helst. Det var något som var stort där, inte bara fysiskt.
Antagligen mer i efterhand än då.
I dag tänker jag att sekel och åter sekel av böner förändrar en plats.
Det fanns en kyrka i Viana do Castelo som jag också minns. Inte för att jag var inne i den, utan för att jag gick förbi den varje dag under den där klassreseveckan.
Den fanns där hela tiden, på väg till eller från hotellet. Den sa ”Här är jag, jag är kyrka”. Inga krusiduller. Men inte heller någon undfallenhet. Den var trygg i sig själv. Stadig. Självklar på ett sätt som var främmande för mig.
Jag googlar. Kanske – men bara kanske – det var Igreja de São Bento. S:t Benedicts kyrka.
Jag vet bara att kyrkan fanns och kallade på mig. Och på något sätt har jag ju svarat genom de kyrkor jag har besökt sedan dess.
På någon nivå är varje besök jag gör i Åbo nuförtiden en vallfärd. Jag kan inte gå in i Åbo domkyrka utan att sluta mig till och inneslutas i de böner som har betts på den platsen i över 700 år.
För, som sagt, sekel av bön förändrar en plats.
Men vi förändras också av att göra en pilgrimsfärd. Vi blir öppnare för det osynliga. Som Ambrosius av Milano skriver:
Du skall alltså inte enbart tro din kropps ögon. Det är bättre att se det osynliga, ty det förra är timligt, det senare är evigt, och du ser här vad ögonen inte uppfattar men vad själen och sinnet varseblir.
Vad själen och sinnet varseblir. Det är det en pilgrimsfärd handlar om.
Och ibland räcker det med att stiga ur en taxi, en buss eller ett flygplan, ibland kräver det kanske en fysisk vandring som konkret förflyttar oss från vardagen till en plats där vi är mer redo att varsebli.
Till paradis med sång?
Ambrosius av Milano skriver vackert i Om mysterierna om dopets nådgivande vatten (“du är redan botad och bör inte tvivla”), men min upplevelse är inte att dopet fixar allt och sen förblir det fixat.
Nej, i stället är ju dopet porten, början, startpunkten på en lång vandring.
Och det gör att jag har lite svårt för den där raderna i Härlig är jorden där det heter att själarnas pilgrimsgång är “skön”, att vi går “till paradis med sång”.
Jag ser mig omkring på mina medmänniskors jordevandring och det är inte idel sång jag hör på deras läppar. De facto är de flesta inte värst fokuserade på att deras själar är på väg någonstans överhuvudtaget.
Och då menar jag alltså inte att bara man är medveten om att jordelivet är en pilgrimsvandring så blir det sång för hela slanten.
Icke.
Nej, det är nog en idealbild som Bernhard Severin Ingemann diktade ihop när han blev ombedd att fixa fram en dansk text till en schlesisk folksång.
Härlig är jorden,
härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra
riken på jorden
går vi till paradis med sång.
Så där borde vi kanske vandra.
Men i stället träter vi och är självupptagna och fastnar i detaljer och låter i allmänhet bli att lyssna på varandra — när vi inte gör ännu sämre ifrån oss, alltså.
Och ändå.
Obotlig optimist som jag är tänker jag att det är bättre att ens veta vad idealet är och ibland ägna det en tanke. Och att vi ibland tar en längre paus och gör en vallfärd. För att lyssna och ställa in oss på det som är viktigt. Varsebli det som är osynligt och evigt.
I stället för att bara köra och tjura vidare.
Så jag ber med en tidegärdens böner häromdagen:
Hjälp oss, som kallar oss kristna, att ta avstånd från mörkrets makt och leva i dopets nåd.
Mitt första besök i Assisi har jag tangerat tidigare i min blogg:
Pater Stanislaw Szymajda SCJ har gått ur tiden, requiescat in pace, så jag tipsar om ett blogginlägg där man kan höra honom: