Promenad och bön
En sorgens dag när coronan gör att inga mässor firas offentligt i Finland.
Idag firas inga mässor offentligt i Finland längre. Coronaepidemin gör att prästerna även här får göra som i många andra länder, fira mässa privat och för de troende på webben. I min församling, S:ta Maria, är kyrkorna öppna kl. 9-16 för bön och själavård - så mässtidtabellen ser likadan ut som förut, men prästerna firar morgon- och kvällsmässorna utan de troendes fysiska närvaro. I S:t Henrik är katedralen öppen, men mässorna firas inte med kyrkfolket. I Heliga Korsets församling i Tammerfors uppmanas de troende att följa med mässor och böner i kyrkan via församlingens livestream. Stiftet har publicerat sina rekommendationer.
Jag är själv sjukledig. Nej, inte på grund av corona, utan av utmattning (du kan läsa mer här) och då är det viktigt för återhämtningen att man motionerar, så jag är glad att vi inte har utegångsförbud som i Spanien.
Jag har snällt gått ut på promenad varje dag. I lördags till S:ta Katarina, för då var det mässa där, och sedan dess ofta med en vända via begravningsplatsen och en väns grav. På hennes grav står nämligen en liten Mariastaty, så jag går gärna just dit och ber.
Idag gick jag ett varv runt spånbanan och tänkte att jag går hem via begravningsplatsen och avslutar promenaden med en stund av bön. Men så kom jag att tänka på att spånbanan här i Karis ju inte ligger långt från kyrkan, så jag gick den vägen i stället.
Kyrkan är knappast öppen, tänkte jag, men jag kan ta min bönestund utanför den lika väl som på begravningsplatsen. Det kändes naturligt med andlig kommunion nära den plats där jag senast fick motta Kristus i eukaristin.
Men när jag gick runt kyrkan (jag kom in genom den nedre porten, den som vetter ner mot sjön) hörde jag någon spela på orgeln. Och visst, kyrkan var öppen, så jag gick in, tog åt mig en knäkudde och bad rosenkransen för ett snabbt slut på den här vidriga epidemin.
