Om att vara där man ska vara
Man kan leva utan Kristus, men det är bättre att vara där Gud har tänkt att man ska vara. Och Karen Blixen uttrycker det (förstås) bättre än jag.
Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga gator blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.
De senaste coronadirektiven för Helsingfors katolska stift (på finska, svenska och engelska) påminner om att vi fortfarande ska helga vilodagen även om söndagsplikten inte gäller under pandemin. Jag har jobbat de flesta lördagar den senaste tiden, men på söndag håller jag ledigt. Men en webbmässa får det inte att kännas som söndag. Eller just då känns det förstås som söndag, men i efterhand skiljer jag inte den dagen från andra dagar.
Jag vet alltså inte att det är tisdag idag för att det är andra dagen efter en söndag, något som jag förr hade koll på. (Det ledde förstås också till att jag var lite råddig veckan efter en mässa här i Karis, eftersom de alltid firas på lördagar.)
I stället klamrar jag mig fast vid tidegärden. Veckorna kanske jag inte har ryggradskoll på längre, men åtminstone vet jag när det är morgon och kväll. Och framför allt betyder det att jag deltar i kyrkans bön varje dag. Lite dramatiskt formulerat sitter jag just nu inte bekvämt i den stora båt som är kyrkan, utan istället har jag en livboj runt mig. Den kan jag hålla i och den gör att jag känner att jag ändå hänger med. Jag blir inte borttappad på havet och riskerar inte att drunkna, även om livet inte är lika enkelt och tryggt som ombord.
Livbojen tidegärden gör att den akuta desperation jag kände i brist på mässan i början av coronan har lättat.
Delvis handlar det säkert om avtrubbning. Människan är ju inte funtad så att nervsignalerna går fram med samma kraft hela tiden. Det skrämmer mig - och många andra - att tänka på hur mycket skada coronan gör människors relation till kyrkan. Om man vänjer sig vid att inte gå i mässan kan man leva utan den, kanske till och med utan att inse vilken skada man gör sig själv. Jag blev ju inte katolik för att jag kände att det fattades något i mitt liv, utan för att Gud kallade mig, så jag vet av egen erfarenhet att man kan leva det man tror att är ett fullgott liv utan Kristus.
Men jag vet också att det är bättre att vara där Gud har tänkt att man ska vara. Karen Blixen uttrycker det (förstås) bättre än jag, under rubriken Om stolthet i Den afrikanska farmen (översättningen av Artur Lundkvist är från Blixens egen danska version, inte från hennes engelska original, så jag ger det citatet också):
Stolthet är medvetandet om och tron på den tanke som Gud hade när han skapade oss. För den stolte mannen är denna tanke alltid närvarande och det är hans mål att fullborda den. Han strävar inte efter en lycka eller ett välbefinnande som inte står i överensstämmelse med Guds avsikt med honom. Hans framgång är Guds tankes framgång och han är förälskad i sitt öde. Liksom den gode borgaren finner lyckan i uppfyllelsen av sin plikt mot samhället, finner den stolte mannen sin lycka i fullbordandet av sitt öde.
Alltså: Ske Din vilja, inte min.
Pride is faith in the idea that God had, when he made us. A proud man is conscious of the idea, and aspires to realize it. He does not strive towards happiness, or comfort, which may be irrelevant to God’s idea of him. His success is the idea of God, successfully carried through, and he is in love with his destiny. As the good citizen finds his happiness in the fulfillment of his duty to the community, so does the proud man find his happiness in the fulfillment of his fate.
People who have no pride are not aware of any idea of God in the making of them, and sometimes they make you doubt that there has ever been much of an idea, or else it has been lost, and who shall find it again? They have got to accept as success what others warrant to be so, and to take their happiness, and even their own selves, at the quotation of the day. They tremble, with reason, before their fate.- Isak Dinesen (Karen Blixen): 'On pride', Out of Africa
Och så några ord om bilderna
På den översta bilden sitter jag alltså vid kvarnstensbordet vid Karen Blixens hus i Ngong 1992, året innan jag blev döpt. Den afrikanska farmen börjar med orden "Jag hade en farm i Afrika, vid foten av berget Ngong." Ett stort tack till Tessa som både tog bilden och flera år tidigare hade gett mig boken!
Kyrkan på den andra bilden har jag besökt via live stream tidigare, se här på den gamla bloggen.