Minnet av ett eko
Jag läser Jonas Gardell om det bibliska språk som ingen snart hör. Men jag kan ju inte kan vara den enda som hittade det från motsatt håll!
“De bibliska texterna tystnar, och då riskerar också de texter som tar sin utgångspunkt i Bibeln att urholkas och tystna.
De har inget rum att eka i.”
Jag möter citatet på Facebook, det är Joel Halldorf som citerar Jonas Gardell i Expressen. Och innan jag ens har läst det som visar sig vara (en bearbetad version av) Gardells tal när han mottog Pär Lagerkvist-priset vill jag bara skrika Jaaa! och Just så är det! Folk hör inte längre det som skrevs i en tid när det fanns en gemensam biblisk referensram!
Och så läser jag Gardells ord och frapperas av hur vi kommer till precis samma slutsats från diametralt motsatta håll.
För han berättar om sin första läsning av Lagerkvists “Bödeln” och konstaterar: “Som frikyrkopojke kunde jag inte fatta hur denne Pär Lagerkvist vågade utmana Gud så!”
Jag var minsann ingen “frikyrkopojke”, jag var “ateistflicka”. Jag växte inte upp i ett hem där där det fanns en “gigantisk, många kilo tung familjebibel” i centrum. När jag kom till tro i tonåren fick jag be om att få en Bibel i julklapp, för det fanns ingen färdigt i hyllan.
Men det där ekot Gardell hänvisar till, det som fanns då när folk kunde sin Bibel (så att Lagerkvist, som Gardell påpekar, kunde inleda ”Barabbas” med orden ”Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom”), det hörde jag.
Först flanellografen
På slutet av 70-talet deltog jag i religionsundervisningen i klass 1 och 2 och fick mig till livs de grundläggande bibliska historierna med tillhörande flanellograftavla. I trean skulle vi lära oss Fader vår utantill och där gick min gräns, då bad jag mamma skriva på ett papper så jag slapp, eftersom vi inte hörde till kyrkan.
Men även om jag inte läste böner jag läste jag mycket annat. Astrid Lindgren, Tove Jansson, Mark Twain, Frances Hodgson Burnett, LM Montgomery, Louisa May Alcott, Selma Lagerlöf, Jules Verne, Edgar Rice Burroughs, Victor Hugo, CS Lewis, JRR Tolkien…
Och det mesta av det jag läste utgick ifrån att vi alla hade en gemensam kristen grund att stå på. Den grunden är Bibeln, men den är också gudstjänsten. Alla de där karaktärerna i böckerna jag älskade rände ju i kyrkan stup i kvarten! Nåja, inte alla, men de flesta.
Som ett brev på posten
I böckerna gick folk i kyrkan som en självklarhet. Gudstjänstlivet är något som händer utan att man behöver göra en stor affär av det. Det är som postgången i en snart hundra år gammal brittisk detektivroman: på 1920- och 30-talen går man i kyrkan på söndag och posten går alla andra dagar, flera gånger om dagen dessutom.
Lord Peter Wimsey läser dagens läsning när han är hemma på familjegodset i Duke’s Denver med samma självklarhet som han postar instruktioner till sin betjänt Bunter.
Idag är vi tacksamma (och lite förvånade!) om ett brev tillryggalägger de cirka 80 kilometer som skiljer Helsingfors från Karis på en vecka. Och jag började med min bildblogg delvis för att visa att det faktiskt fortfarande finns människor som går i kyrkan.
Helig, helig, helig
Ett av mina tidigaste och starkaste minnen av gudstjänsthänvisningar i böcker är ur LM Montgomerys Emily-serie1. I ett tidigt skede av den första boken beskriver Montgomery att Emily upplever små transcendenta ögonblick då avståndet till en annan dimension av verkligheten, den andliga, är kortare än normalt. Ett av de ögonblicken uppges ha kommit när de sjöng “Helig, helig, helig” i kyrkan2.
Jag minns att jag smakade på de orden. Det fanns något där, något som jag inte förstod mig på. Upprepningen var vacker, men det irriterade mig att jag inte hade nyckeln till det man hänvisade till, fast jag hade lärt mig att allt som hade med kyrka att göra var vidskeplighet.
En del av min fascination bottnade också i att finskan endast böjde det sista ordet i raden: Pyhä, pyhä, pyhää. Varför blev det så? Jo, för att de där tre orden hörde ihop på ett alldeles speciellt sätt. Men varför gjorde de det? Vad gjorde dem annorlunda än vilka som helst andra tre ord som man upprepade? Och varför berörde just den raden mig i en kanadensisk flickbok från 1923?
Sanctus, sanctus, sanctus
Svaret på mina frågor fick jag ungefär ett decennium senare, när jag första gången gick i mässan i S:t Henrikskatedralen. Plötsligt fanns den där, samma upprepning, men nu i sitt ursprungssammanhang.
Sanctus, Sanctus, Sanctus
Dominus Deus Sabaoth.
Ibland på finska, ibland på svenska, men oftast på latin. För så var det ännu på 1990-talet i katedralen i Helsingfors.
Det var i mässan de orden hörde hemma3, både ordet “helig” och dess upprepning. Genom att gå i mässan om och om igen fick jag tag på nycklarna, det var bara att stiga fram och öppna upp.
För efter Sanctus faller man på knä, det är då det är dags för det allra heligaste i mässan: instiftelsen. Hela poängen med mässan: eukaristin.
Ordets liturgi
Men det som kommer innan, det som heter Ordets liturgi, det är inte onödigt. För det är där man får nöta in de bibliska bilderna, formuleringarna, allt det språk som Jonas Gardell (och jag) sörjer att har gått förlorat ute i samhället annars.
Den biten behövs för att prästen inte ska behöva börja om från noll varje gång. För att upprepning är all inlärnings moder. Om man går i mässan varje dag kommer man igenom hela Bibeln på tre år. Nya testamentet är kort, så det hinner vi med varje år.
Men om jag räknade rätt i våras så har jag gått i mässan dryga 1500 gånger under de senaste nästan 30 åren. Då hinner en hel del bibliskt språk nötas in, både på finska och på svenska. (De flesta mässorna jag har gått i har varit på finska, nuförtiden firas det ju aldrig kvällsmässor på svenska så som förr och de svenska söndagsmässorna är också få. Diverse utländska språk är också med, förstås, men inte i sådana mängder att de kan konkurrera med våra inhemska språk.)
Det betyder att jag nu börjar ha Bibeln i ryggraden på det sätt som Jonas Gardell efterlyser. Kanske jag en dag också kan få hans omskrivning av skapelseberättelsen mejlad till mig?
Jag läste Emily-serien först på finska, eftersom utbudet i det lokala biblioteket av förklarliga skäl var större på det språket. På finska heter den första boken inte “Emily”, utan “Runotyttö” (ung. “Diktarflickan”") och huvudpersonens namn hade ändrats från Emily till Emilia. Jag läste senare om serien på svenska (och har sedan dess läst den flera gånger på engelska; jag tycker om att läsa om böcker, det är som att hälsa på goda vänner) men det tog sin tid att vänja mig vid att “Emilia” heter Emily “på riktigt”.
“It had come with a high, wild note of wind in the night, with a shadow wave over a ripe field, with a grey bird lighting on her windowsill in a storm, with the singing of ‘Holy, holy, holy’ in church, with a glimpse of the kitchen fire when she had come home on a dark autumn night, with the spirit-like blue of ice palms on a twilit pane, with a felicitous new word when writing down a ‘description’ of something. And always when the flash came to her, Emily felt that life was a wonderful, mysterious thing of persistent beauty.”
- ur Emily of New Moon av LM Montgomery, min kursivering
Jag vet, i böckerna är det väldigt klart att Emily inte är katolik, utan presbyterian. Kristen är hon i vilket fall som helst, så jag håller fast vid mitt argument.