Krig kastar långa skuggor
Kriget i Ukraina tränger sig in i mina drömmar och färgar till och med av sig på mina minnen.
Jag drömde att det var krig i Ukraina. Jag vaknade och var så glad och lättad över att det var en dröm. Tills jag insåg att den delen av drömmen var tagen ur verkligheten.
Under frukosten tänker jag på vinterkriget.
Det brukade jag inte göra förr.
Jag märker att kriget i Ukraina har förändrat min relation till våra krig. 105 dagar varade vinterkriget och varje dag är ukrainarna en dag närmare den siffran.
Jag vet inte om det är en nedräkning mot överlevnad, mot en förlust av samma andel av sitt territorium som Finland tvingades överlåta åt Sovjetunionen, mot en moralisk seger som kostar liv och lemmar, eller om det är en nedräkning mot ett svart hål av något annat slag. Jag bara räknar.
Tidigare var jag inte värst intresserad av våra krig. De fanns där, i bakgrunden, som en del av möblemanget, en tavla på väggen som man aldrig tittar på i detalj, men som man vet att finns där. Som man ibland jämför med motsvarande vägg i folkhemmet Sverige, där den tavlan inte hänger.
Det var en tavla av förlust, av fraser ut Okänd soldat och en saknad arm och kjolfåll, av bördiga åkrar och Ratevägen, av sorgekors och soldater på skidor i vita camouflagedräkter. En tavla av högmod och mod, av skyttegropar och karelare, av krigsinvalider och Mannerheimriddare.
Kanske jag inte tittade närmare på den för att jag visste att det inte fanns någon släkting på bilden. Varken min farfar eller min morfar var vid fronten, den ena på grund av en medfödd fotskada, den andra för att han behövdes bättre bakom linjerna, i någon roll som hade med järnvägarna att göra.
Men kriget i Ukraina har fått mig att gå fram till den där tavlan och titta närmare på den. Somt har jag blivit lite mer stolt över, somt gör mig bara ledsen.
Jag har till exempel lärt mig att finska soldater bidrog till belägringen av Leningrad genom att kapa järnvägsförbindelsen norrifrån.
Förståelsen av att vi befann oss i en omöjlig geopolitisk situation har inte förändrats.
Jag har stirrat på siffrorna över hur många ryssar som stupade eller sårades i Stalins vansinne. Förundrat mig över att Putin inte har lärt sig något av andras misstag. Undrat om han inte har tittat på siffrorna eller om den officiella ”sanningen” i Ryssland inte överensstämmer med det som står på Wikipedia.
På Facebook ser jag att många bekanta har börjat sticka. De skriver att det lättar att ha något att göra med händerna när man lyssnar på nyheterna om kriget. När man inte vill veta mer, men ändå inte kan låta bli att sluka krigsnyheterna.
Jag tänker på hur många av de ryska soldaterna som frös ihjäl eller återvände hem från vinterkriget med förfrusna fötter.
Jag tänker på alla de miljontals sockor som under många krig har stickats vid hemmafronterna.
Själv spelar jag 1010! på mobilen. Det är ett spel där man ska placera in klossar i olika form i ett rutfält, men det är inte stressigt som Tetris, utan man har all tid i världen att välja var man lägger de nya bitarna. Tills det blir omöjligt och man har förlorat.
I början av kriget var jag helt blind för var bitarna vettigast skulle placeras, klåpade och fick börja om på nytt stup i kvarten. Det gjorde inte så mycket, jag spelade ändå bara för att distrahera mig själv. Det blir ju ingen socka åt någon som fryser, hur mycket eller hur länge jag än spelar.
I stället blir det samma rundgång i spelet som i krigsnyheterna. Samma rapporter om antalet flyktingar / bekräftat döda civila / Natos spekulativa uppgifter om Rysslands förluster / Ukrainas uppgifter om ryska förluster / antalet ryska befälhavare som har dödats (antingen av ukrainska drönare eller för att de har blivit överkörda av sina egna truppers stridsvagnar), fast siffrorna varierar, liksom graden av tillförlitlighet. Samma ledare som vädjar om fred och besinning, samma lögner som upprepas i Kreml och FN, samma obehagskänsla av att man är helt maktlös när miljoner människors liv slås i spillror.
När jag var liten åt jag alltid, alltid min fil på samma sätt.
Först strödde jag ett tunt, tunt lager socker över filbunken. Det var viktigt att det fanns lite socker överallt på den gräddiga ytan.
Sen tog jag en sked fil någonstans i kanten. Jag försökte göra ett så litet hål som möjligt i sockerskalet.
Sen gällde det att försöka äta upp allt det vita undertill först, så att det blev en del av skalet kvar till sist.
För skalet var Finland och allt det vita av filen var Sovjet. Och varje gång jag åt fil gällde det att rädda Finland, att utkämpa vinterkriget eller fortsättningskriget på nytt, att se till att något blev kvar mot en mycket större motståndare som hade en taktisk fördel i sitt läge – jag var ju tvungen att äta filen uppifrån.
Fil var inget jag snabbt slängde i mig på morgonen före skolan. Fil kunde man bara äta när man hade tid. Och när jag ”vann” kände jag ingen glädje, snarare en dyster lättnad. För jag visste ju att det skulle komma andra filar.
Jag kände mig vuxen när jag kunde börja äta fil med müsli och blanda om i bunken utan att någonstans på djupet tänka att det var högförräderi.
I vuxen ålder kom jag att tala om det här med min bror och det visade sig att han i barndomen åt sin fil på precis samma sätt.
Ingendera av oss minns vem den vuxna var som kanske råkade tala om kriget när vi satt och åt fil eller hur det hela kan ha börjat.
Men jag tänker på de där två barnen som sitter där, vid ett köksbord med vaxduk i sjuttiotalsfärger, och tyst utkämpar ett krig som hade tagit slut ett kvartssekel innan någondera av dem föddes.
Och jag undrar om Putin vet hur långa skuggor det blir av det han gör nu.
Läs också: