Förra veckan stannade jag inför anslagstavlan vid S:ta Katarina kyrka. Eller egentligen hade jag redan gått förbi den, men stannade sedan upp i mina tankar. Var det inte en knut på anslagstavlan? Men lutheranerna hedrar ju inte Maria som knutlöserskan?! Och den tanken fick mig att tänka på alla de där skämten med "Du vet att du är X när..."
Du vet att du är katolik när du ser en knut och associerar till Maria Knutlöserskan i stället för, typ, knutar.
Men faktum är att alla katoliker säkert inte heller gör det, för det är en ganska ny fromhetsform. Det är de facto först den nuvarande påven Franciskus som har gjort Maria Knutlöserskan till en större grej, fast tanken går tillbaka till 100-talet och kyrkofadern Irenaeus. På Signum.se kan man läsa mer om både Irenaeus och Franciskus roller i sammanhanget.
I verkligheten var knuten på anslagstavlan en reklam för Kyrkans samtalstjänst.
Fromheten kring Maria Knutlöserskan har vuxit till sig sedan 1600-talets Tyskland, där den kändaste Knutlöserskan målades, i och med att en viss Jorge Maria Bergoglio såg målningen under sina studier i Tyskland. Som kardinal bidrog han till att vördnaden spreds i Argentina och Brasilien för att nå hela världen när han blev vald till påve.
För mig visar den utvecklingen att katolska kyrkan i sanning är just katolsk, men det påminner mig också om att det finns moderiktningar även i andaktsformer.
Jag tror personligen att Knutlöserskan är en såpass välfungerande (och väl underbyggd) bild av Jungfru Maria, att den kommer att leva vidare långt efter Franciskus, men jag har också lärt mig en läxa.
"Katolskt" är inte alltid gammalt, nämligen. Jag tror att det är en grop det är lätt att falla i här i Finland, där våra medeltida kyrkor signalerar att det som är riktigt gammalt är katolskt. Men det gäller alltså att minnas att det inte betyder att det är lika sant åt andra hållet. Och som finländsk katolik gäller det dessutom att komma ihåg att allt som är gammalt inte automatiskt är bättre än det som är nytt. Eller att det som finns inom kyrkans råmärken är det enda som räknas.
Precis som läsningarna i söndags (4 Mos 11:25-29 och Mark 9:38-40) påminner oss så kan Guds nåd verka även utanför de ramar vi väntar oss, vare sig det är genom att ge profetians gåva till Eldad och Medad som hade "hade stannat kvar i lägret" eller Jesus som påminner oss om att den "som inte är mot oss, han är för oss". Det är så lätt för oss att tänka fram gränser, men Gud kan vi inte hägna in. (Jag rekommenderar för övrigt biskop Robert Barrons predikan på det här temat på YouTube.)
Läs också: