"Inte som jag vill, utan som du vill"
Inte ens de dåliga dagarna har jag tidigare övervägt att avstå från en kopp kaffe för att köket känns avlägset, men nu bråkar nervskadan i mitt högerben mer än förr.
Eftersom mitt ben har bråkat de senaste veckorna är det något jag nu känner mig tvungen att beakta när jag pendlar till kyrkan på söndagar. Jag bor cirka 2,5 km från Karis järnvägsstation och det innebär i allmänhet att jag får mig en trevlig promenad till tåget. Idag valde jag trots gårdagens lyckade promenad att starta tidigare än jag har brukat för att ha marginal för andhämtningspauser om benet bråkar.
Trots några små "knivhugg" i ljumsken hemma gick det ändå bra att gå till station, även om jag gick långsammare än normalt. För säkerhets skull tog jag med mig en promenadkäpp som jag köpte för flera år sedan i samband med en stukning - inte för att jag egentligen tror att den hjälper, utan för att i Helsingfors ha med mig en synlig symbol för ett osynligt handikapp.
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.”
Matt 26:39
Tredje söndagen i månaden innebär dessutom mässa på svenska i S:t Henrik. En mässa är en mässa är en mässa, anser jag, men det gör också gott att få tillbe Herren på sitt modersmål. Mässan firades av fader Tuomas Nyyssölä. Holger läste första läsningen och Britta den andra. I sin predikan konstaterade fader Tuomas att många här i Finland är döpta, men inte har tillgång till de övriga sakramenten. Tack gode Gud för sakramenten, säger jag! Och tack till alla som har bett för mig och för andra smärtpatienter de senaste dagarna!
De senaste veckornas besvär med benet har fått mig att se på de dryga åtta år som har gått sedan jag drabbades av en nervskada i samband med en kateterangiografi på neurokirurgiska avdelningen på Tölö sjukhus med nya ögon. Jag har visserligen haft dåliga dagar tidigare - dagar när jag har vaknat efter att ha sovit i fel ställning och fått acceptera att det inte går att jobba och dagar när det på grund av halka inte har varit realistiskt för mig att röra mig utomhus utan värk - men jag har faktiskt kunnat gå ganska normalt.
Inte ens de dåliga dagarna har jag tidigare övervägt att avstå från en kopp kaffe för att köket känns avlägset. Jag har fått problem när jag har gått länge på Roms gamla och ojämna gator, jag har avstått från skogs- och skärgårdspromenader i oländig terräng men tröstat mig med att jag är urban till min läggning, och jag ser oftast till att jag har en liten hopfällbar pall med mig så jag kan sitta så bekvämt som möjligt. Att undvika smärtan har varit lättare än att bli av med värken. Men under alla de här åren har jag också otaliga gånger framhållit att jag har haft tur jämfört med de många patienter som precis som jag har fått sin ilioinguinala nerv skadad och som i motsats till mig inte kan gå utan smärta längre. Dryga åtta år varade den turen. Nu är frågan om oturen är tillfällig eller kronisk...
Min innerliga bön idag är därför tagen ur Matteusevangeliets 26 kapitel: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.”