Himlaliv och sakramentalt liv

Om en lång dag med tre sakrament och intervju för programmet Himlaliv. Programmet sänds i teve måndag 8.11.2021.

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Intervjun ska strax börja. Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju bland annat därför jag bloggar - för att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin.

"Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus  (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

“Non possumus”

Jag läste imorse om dagens helgon i Martyrologium. Martyrerna i Abitinae tog jag till mitt hjärta. Det var en grupp på 49 kristna som dog martyrdören år 304 i dagens Tunisien. De hade brutit mot kejsar Diocletianus förbud mot kristendomen genom att samlas och i hemlighet fira eukaristin på söndagarna.

När de togs till fånga hade den romerske prokonsuln Gaius Annius Anullinus tänkt att de skulle avsäga sig sin kristna tro. Men inte ens tortyr fick dem att avstå från Kristus. En av dem, Emeritus, gav svaret: "Sine dominico non possumus": Vi kan inte leva utan söndagsfirandet, utan Herrens måltid, utan eukaristin. (Sedan dess har de latinska orden non possumus, det är inte möjligt, levt kvar som ett uttryck för det som är omöjligt, inte tillåtet, i förhållande till kyrkans tro.)

Samma omöjlighet att leva utan Kristus uttrycker heliga Birgittas biktfar Magister Mathias av Linköping tusen år efter martyrerna i Abitinae och samma omöjlighet lever jag med idag.

Därför var det så oerhört vilsamt att få falla på knä och tillbe Kristus i S:ta Maria igår, medan Nina Granvik och fotografen Niina Mattus filmade glasmålningar och annat i kyrkan. Därför var det så skönt att få bikta sig före adorationen. Därför var det så himla skönt att få delta i tillbedjan av altarets allraheligaste sakrament. Därför var jag så glad åt bönerna för alla dem som är sjuka på Världsdagen för de sjuka. Därför var jag tacksam över att själv få ta emot de sjukas smörjelse för att orka med allt det besvär som det innebär att vara köttallergiker. Därför var det med så stor tacksamhet jag gick till nattvard i kvällsmässan, som firades på finska av pater Ryszard Mis SCJ.

Visst är det tungt och visst är det mycket som är besvärligt och direkt farligt med coronan. Visst klagar jag, tro inte annat. (Jag är helt övertygad om att det hjälper att få klaga då och då. Det är bättre att spy ut missnöjet, så orkar man bättre med livet och vardagen sedan.)

Ibland känns coronan som vattentortyr, något som är utdraget och i längden smärtsamt, men som definitivt inte dödar direkt. Riktig tortyr har jag inte behövt utstå och bara jag bokar plats i mässan i god tid och betalar extra för så stor coronatrygghet som möjligt på tåget kan jag ta mig till mässan då och då. Jag har kontakt med grannar och vänner. Min gudsons 82-åriga mormor som har flyttat in hos mig ska få sin första dos av coronavaccin nästa vecka. Så det finns hopp! Kristus är med oss!

​På vägen hem var det kallt och halt och mitt tåg var framme i Karis 12 timmar efter att morgonens tåg hade avgått. När jag hade promenerat hem från tåget i kylan var jag helt utmattad. Och tacksam. Så oändligt tacksam för en dag med tre sakrament. Nu orkar jag igen!​

Kristus i monstransen på altaret under tillbedjan.

Läs också:

Att tro och tvivla