"Har ni jodtabletter?"
Efter den ryska invasionen av Ukraina är det många som mår dåligt, som fastnar i rädsla och oro. Då är det viktigt att tända ett ljus i mörkret.
Efter att ha varit hos frissan sticker jag mig in på apoteket på ett ärende för en granne. När jag är på väg ut hör jag någon ställa en fråga:
– Har ni jodtabletter?
– Nej, men vi får nästa vecka, lyder svaret.
Det är som det korta samtalet får något i mig att växla spår. Plötsligt uppfattar jag en massa sådant som jag helt enkelt inte hade reagerat på innan. Sådant som jag har hört, men inte har satt i rätt sammanhang tidigare.
Min mamma, som inte har anlag för mardrömmar, beklagar sig över att Putin har gett henne krigsdrömmar och att hon fastnar framför BBC:s nyhetssändningar fast hon brukar föredra BBC Brit.
En vän beklagar sig över att man inte får ta med sig sin hund till skyddsrum i Finland.
På en annan väns Facebooksida pågår ett samtal bland hästägare om det är bättre att avliva djuren än att släppa dem fria om man måste evakueras (frisläppning vann).
Vännen som drar paralleller till Anschluss, för att hennes brittiska mamma råkade befinna sig i Österrike just då.
Vännen som pratar om vilken ort som kan tänkas vara tryggare än någon annan och undrar om släkting X eller Y har en stuga som är bättre belägen.
Vännen som funderar om man nu borde ha ett större reservlager hemma än de där några dagarna myndigheterna alltid rekommenderar.
Vännen som konstaterar att jag har släktingar i USA att fly till, om det behövs.
Vännen som återkommer till att hennes familj i tiden fick sju dagar på sig att lämna Porkala när parentesen började 1944. Som berättar att de hade det bättre ställt än många, för hennes pappa lyckades boka en hel järnvägsvagn för deras möbler.
Det finns väldigt mycket ångest i luften, inser jag plötsligt.
Bilder från ett land i krig
Det blir veckoslut och jag har arbetstur på Svenska Yles webbredaktion lördag, söndag och måndag. Jag har fler turer än det var meningen från början. Jag utgår ifrån att det är på grund av kriget.
Jag sitter och bläddrar bland bilder från Ukraina, för webbnyheterna ska ju illustreras också. Försöker välja en bild som bildtekniskt är bra, som visar rätt skeende eller människor i förhållande till texten, som – passar.
Som om det skulle kunna gå att få ett krig att passa.
Det är ju det krig aldrig gör. Ett krig kan aldrig passa. För att det är ett krig.
Men jag börjar tänka att jodtabletter och hundar, evakueringsplaner och reservlager, minnen och mardrömmar, alla är olika sätt att hantera det som politikerna uttrycker med orden “säkerhetssituationen i Europa har förändrats”.
Kanske det handlar mindre om tabletter och konservburkar än om att bearbeta sin tillvaro. Om att få den här nya situationen inympad i sin vardag, hur ovälkommen den än är. Om att få det hela att passa ihop.
I den förklaringen hittar vi också demonstrationerna mot kriget vid ryska ambassaden och den gemensamma bönen vid den ukrainska ambassaden. Och alla de skämt om Putin som florerar på sociala medier just nu.
De är också sätt att hantera situationen.
Ljus skingrar mörker
Så jag tänker på vännen som regelbundet går och tänder ljus utanför ryska ambassaden. För att även ett litet ljus skingrar ett stort mörker.
Jag tänker på vännen vars FB-flöde nu verkar bestå av enbart bilder från demonstrationer för Ukraina och mot Putin, varvat med bilder av den nya valpen i familjen. För att det lilla är det stora.
Jag tänker på vännen som på ett ekumeniskt seminarium tog tillfället i akt att be för Ukraina på sitt modersmål, bembe. För att vi alla hör till samma mänskliga familj.
Jag tänker på vännen som ber sina vänner skriva goda nyheter på hens vägg på FB. Och allt det positiva som dyker upp där.
Jag tänker på vännen som berättar om sin mammas nya hjärtmedicin, sotalol. Som mamman nu kallar för specialoperationslol, för då kommer hon åt att skämta om både kriget och rytmstörningarna på samma gång. (Sota är det finska ordet för krig, nämligen.)
Tro, hopp och kärlek
Jag tänker på hur viktigt det är att vi inte slutar skratta, att vi inte slutar tända ljus, att vi inte slutar protestera, att vi inte slutar hoppas på en bättre morgondag.
För det är faktiskt en trosfråga också.
"Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken", skriver den helige Paulus i Första Korinthierbrevet.
Ofta fokuserar vi i kristna sammanhang just på kärleken, men vi ska inte glömma hoppet och tron.
Med kärlek ska vi visa ukrainarna - och ryssarna - var vi står. Kärlek är också att stå för det som är sant och inte vika sig för lögnen.
Med kärlek ska vi ta hand om varandra just nu, för många av oss mår dåligt och vi mår bättre när vi är tillsammans, när vi ges tillfälle att visa solidaritet eller ge en kram eller dra ett skämt.
Och samtidigt får vi i tro och hopp lita på att Gud har även den här situationen i sin hand.