Franciskus av Assisi
Den fjärde oktober firar kyrkan Franciskus av Assisi, ett helgon som är evigt populärt men aldrig passar in.
Häromdagen skrev jag om Thérèse av Lisieux och idag, när kyrkan minns Franciskus av Assisi, vill jag förstås skriva något om mitt eget skyddshelgon. Redan långt innan jag blev döpt och konfirmerad var han "mitt" helgon, precis som Benedikt av Nursia var min storebrors; jag heter Franciska i hans andra namn, han heter Benedict.
Jag gjorde en första vallfärd till Assisi år 1989 (ett foto finns i ett tidigare inlägg) och förutom en livslång kärlek till Giotto tog jag med mig en förundran över den kontinuitet som präglar Assisi. Där, på samma ort, har man vördat den helige Franciskus sedan 1200-talet. Det finns inga avbrott i historien, inga försvunna år att hoppa över, ingen asterisk längst ner som säger att det här är ett helgon som ströks ur helgonlängderna för att man inte längre anser historien trovärdig. Han är lika konkret idag som hans stigmata var år 1224. Vi vet till och med att han ville höra Psalm 142 på sin dödsbädd år 1226.
För ett par år sedan markerade påven att det hade gått 800 år sedan mötet mellan Franciskus av Assisi och sultanen Al-Malik Al-Kamel. I Italien börjar man redan nu fira 800-årsjubileet av Franciskus' himmelska födelsedag år 2026, läser jag på Signum.se. 800 år är inte fy skam, det ska sägas. För fem år sedan firade dominikanerna 800-årsjubileet av sin ordens grundande och det var också en stor glädje. Det blir intressant att se hurdana former Franciskusfirandet tar sig här - i Finland har vi bara lekmannafranciskaner, men man kan alltid hoppas på en liten boom av intresse för Guds lille fattige.
Potential för ett större intresse finns nog. Franciskus är ett helgon som har lyckas tilltala många olika människor i olika tider. Som G.K. Chesterton påpekar i sin biografi finns det tillräckligt mycket som går hem i modern tid för att göra honom till en sekulär förkämpe för miljö och som en förebild för dem som engagerar sig i religionsdialog etc., men samtidigt finns det den oerhörda askesen och den totala Gudshängivenheten som blir obegriplig utan tro.
St. Francis anticipated all that is most liberal and sympathetic in the modern mood; the love of nature; the love of animals; the sense of social compassion; the sense of the spiritual dangers of prosperity and even of property.
- G.K. Chesterton
Chesterton ondgör sig över de levnadstecknare som inte ens försöker ta sig till de religiösa elementen, utan försöker få Franciskus att passa in i sin egen världsbild. Att skriva om helgonets stigmata som något olämpligt är som att hänvisa till Kristi egna sår som fläckar på hans karaktär, skriver Chesterton: "Du kanske inte gillar tanken på asketism, du kanske inte heller tycker om tanken på martyrium, du kanske till och med har en äkta och naturligt aversion mot hela tanken på det offer som symboliseras av korset. Men om ditt ogillande är intelligent så förmår du ändå se poängen i berättelsen, i berättelsen om en martyr eller rent av en munk. Då kan du inte rationellt läsa evangelierna och se korsfästelsen som en eftertanke eller ett antiklimax eller ett missöde i Kristi liv; det är självklart poängen i den historien, precis som udden på ett svärd, det svärd som genomborrade Guds Moders hjärta" (min översättning).
Jag avslutar med ett citat ur Franciskus' brev till de troende, eftersom det är den andra läsningen i dagens läsningsgudstjänst, men jag skulle gärna ha tillgång till en svensk version av hans brev till prästerskapet. Där skriver han så fint om eukaristin att vi "i denna världen inte har någonting av Den Högste själv som vi kan kontemplera med våra ögon, utom hans Kropp och Blod" (min översättning av en engelsk översättning).
Ja, det har vi, och det är något som inte har förändrats på 800 år.
Hur saliga och välsignade är inte de som älskar Gud och handlar så som Herren själv säger i evangeliet: Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och din medmänniska såsom dig själv. Låt oss alltså älska Gud och tillbedja honom med rent hjärta och rent sinne, ty detta önskade han själv mer än allt annat, då han sade: Sanna tillbedjare skall tillbedja Fadern i ande och sanning. Ty alla som tillber honom, bör tillbedja honom i sanningens ande. Och låt oss vända oss till honom i sånger och böner dag och natt och säga Fader vår som är i himlen, ty vi måste alltid bedja och inte upphöra därmed.
- Franciskus av Assisi