"Det är en världslig sak!"
Jag funderar på hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson på taket, alltså.
Ni vet hur Karlsson på taket sprätter med handen och säger "Det är en världslig sak!" och så får Lillebror hantera vad det nu är Karlsson viftar bort bäst han kan. Det var Himlaliv-bandningen häromdagen som fick mig att fundera på ordparen himmelsk/jordisk och andlig/världslig. Och det fick mig förstås att tänka på Karlsson på taket.
Jag minns att jag som barn frågade min mamma varför Astrid Lindgren inte hade fått Nobelpriset (och fram till hennes död hoppades jag att den oförrätten skulle rättas till). Mamma svarade något om att barnboksförfattare inte brukar få det priset, men det tycker jag fortfarande är ett dåligt svar. Är man bra så är man bra oberoende av målgrupp, liksom. (Sen är det en annan sak att jag nu som vuxen kan acceptera att det alltid kommer att finnas oändligt meriterade författare som inte får priset, även om jag fortfarande har svårt att försona mig med att både Astrid Lindgren och Karen Blixen blev utan. Att Kazuo Ishiguro fick priset gav visserligen lite plåster på såren, men bara lite.)
Men det jag tänkte skriva om nu är hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson, alltså.
Svaret på den frågan är ganska kort, tror jag. Vi talar nämligen inte alls om det världsliga längre, nämligen. Eller när hörde du senast någon på allvar göra skillnad mellan det andliga och det världsliga?
Vi ska leva i världen men inte av den. Det är alltid lättare sagt än gjort. Kloster är en lösning på det problemet, att se den egna familjen som huskyrka1 är ett annat. Men oberoende av hur vårt liv ser ut till det yttre borde vi leva med vetskapen om att det här fysiska - det världsliga - inte är allt. Det tror jag att vårt samhälle håller på att bli allt sämre på (och då reagerar folk med att försöka få utlopp för sitt behov av andlighet med diverse New Age-virr som serverar uppvärmd hednatro i en förpackning som kanske förr var av glittrig plast, men nu är ekologisk och återvunnen).
Jag har själv gått några duster med tron på kroppens uppståndelse (se t.ex. här), men jag har alltid landat där jag även nu står: vi har både en odödlig själ och en fysisk kropp som ska uppstå.
Coronan aktualiserar även på den här punkten det viktiga. Att kroppen inte är allt. Vi ska inte skydda kroppen till ett pris av vare sig själ eller den helhet som är människan. Att isolera äldre människor från allt de har kärt är inte att "rädda" dem "från coronan", det är att utsätta dem för psykologisk tortyr och emotionell utsvältning. Att stänga kyrkdörrarna och be folk klara sig med bara streamade gudstjänster är inte att tillgodose deras andliga behov. Men att säga att ungdomarna mår dåligt på grund av coronan är självbedrägeri, för då glömmer man det faktum att väldigt, väldigt många ungdomar i vårt samhälle mådde pyton redan långt före coronan. Att coronan i många fall kan ha gjort det illamåendet värre är en sak, men att lägga all skuld på coronan är falskt. För jag tror ju att det grundläggande problemet är att man inte ser till helheten och det felet gjorde man redan före coronaåret 2020. (Jag skrev t.ex. om det här år 2018.)
"Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva." (Joh 14:16-19)
I en tid som präglas av avsaknad av sanning gäller det att erkänna att vi är både odödliga själar och fysiska varelser som behöver varandra, att vi inte snappar upp en kärleksfull blick på samma sätt via en skärm som vi gör "på riktigt" men att det inte bara är vår kropp som tar skada, utan också vår själ. Det är min själ som också far illa när de där äldre som vi så desperat vill skydda har problem med hörseln och det gör munskydden till ett större problem än för oss andra. Statistiskt sett har de där äldre en kortare tid kvar här på jorden än t.ex. jag som är medelålders, men det betyder inte att de inte har rätt att bestämma över sina egna liv - och det betyder framför allt inte att jag inte tar skada om jag tar den rätten ifrån dem.
Så nej, jag argumenterar verkligen inte för att vi ska slopa coronabegränsningarna och slå oss "fria". Jag argumenterar för att även vi som inte drabbas av de allra värsta begränsningarna och riskerna för vår egen andliga hälsas skull - och också för det exempel vi därmed ger dem som är unga och kanske mår dåligt av väldigt många orsaker, men säkert också av att leva med många vuxna som inte tar sitt ansvar - måste komma ihåg att vi är medmänniskor. Det är vi tillsammans som är kyrkan. Det är vi som ska vara Kristi lemmar och inte bara axlar som rycker och tycker att det räcker med att sköta sitt. För, som det heter i Katolska kyrkans katekes, det "råder solidaritet mellan allt skapat därför att allt har samme Skapare" (avsnitt 344). Och det betyder att vi måste, måste, måste ta ansvar för varandra.
Men det betyder också att vi måste ta ansvar för oss själva. Och det betyder att vi ibland måste klara av att be om hjälp. Det vet jag av egen erfarenhet att inte är lätt alla gånger. Men det gäller att komma ihåg att det som kan vara svårt för en själv kan vara gjort i en handvändning för någon annan. Hen kanske rent av kan sprätta med fingrarna och säga att det var en världslig sak. Och alla behöver väl inte vara lika tröga som jag och vara tvungna att själv drabbas problem för att fatta att sänka tröskeln att erbjuda hjälp?
För den som är obekant med termen "huskyrka" i den här betydelsen citerar jag ur Katolska kyrkans katekes, som har det här att säga om den kristna familjen (avsnitt 2204-2206):
"Den kristna familjen visar upp och förverkligar den kyrkliga gemenskapen på ett särskilt sätt; därför... bör den kallas huskyrka. Den är en trons, hoppets och kärlekens gemenskap; den har en enastående betydelse i kyrkan, något som framgår av Nya testamentet.
Den kristna familjen är en gemenskap mellan personer och därför spår och bild av Faderns och Sonens gemenskap i den helige Ande. Dess skapande och fostrande kraft är en reflex av Faderns skapargärning. Den är kallad att delta i Kristi bön och offer. Den dagliga bönen och läsningen av Guds ord styrker kärleken i den. Den kristna familjen är evangeliserande och missionerande.
Relationerna i familjen medför en närhet när det gäller känslor, böjelser och intressen. Denna närhet kommer framför allt från den ömsesidiga personliga respekten. Familjen är en priviligierad gemenskap som är kallad att låta 'makarna utbyta tankar med varandra och göra dem till sin gemensamma egendom och låta föräldrarna uppmärksamt samarbeta för att fostra sina barn'."