Idag såg jag att en vän på Facebook hade skrivit om att tvivla. Så här skriver han bland annat:
"Tron bygger på en mängd olika teser av olika vikt och betydelse. Tvivlet smyger sig in i det skede då något i tesen 'skaver'. Här har vi minst två vägar framåt. Att strunta i det som känns fel eller att ta tjuren vid hornet och utmana det som skaver. Här finns förresten en tredje variant, där man konstaterar det där håller inte så jag slutar tro."
Jag tycker som Kjell att det är viktigt att ta ansvar för sin tro och reda ut det som skaver. Eller som han uttryckte det, mycket bättre än jag: "I fotspåren av ett undertryckt tvivel färdas ytligheten och oviljan att ta saker på allvar."
”Jag tror. Hjälp min otro!”
Mark 9:24
För mig är tvivel är en naturlig del av tron. Om man inte ifrågasätter sina tankebanor hamnar man lätt in på ett spår av intellektuell ohederlighet och det tror (!) jag inte att Gud gillar. (Att vi sedan har olika förutsättningar att ta itu med diverse (eventuellt) svåra frågor i olika skeden av våra liv är en helt annan sak.) Att våga ta en ordentlig titt även på det som känns obekvämt har för mig i slutändan gett en stor trygghet. Gud tål faktiskt att vi synar den här världen - och vår bild av den - i sömmarna.
Min relation till tvivel underlättas antagligen av att jag inte uppfostrades till tro. Jag fick ingen barnatro hemifrån och det kan säkert vara en stor förlust, men det innebär också att jag inte dras med några barnsliga förenklingar eller missförstånd som jag har tvingats göra upp med, eftersom jag hittade Gud i tonåren och kyrkan först som vuxen. Det betyder ju inte att jag i alla sammanhang har en helt vuxen tro idag, för under det dryga kvartssekel som har gått sedan jag blev döpt har jag hunnit brottas med både det ena och det andra och jag utgår ifrån att jag har fler brottningsmatcher att vänta om jag lever länge.
För mig brukade brottningsmatcherna alltid sluta i matematikern Pascals logiska argument om att du har allt att vinna om du tror på Gud, för om du har fel har du inte förlorat någonting.
Jag har haft två rationella alternativ: antingen är katolska kyrkan den kyrka som Kristus grundade och den kommer bestå till tidens ände ("Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den," som Kristus säger till Petrus i Matteusevangeliets 16 kapitel) eller så är allt meningslöst. Katolicism eller nihilism, kort sagt. Och då är svaret just så enkelt som katoliken Blaise Pascal föreslår.
Med åren har jag ändå märkt att mina tvivel allt mer sällan handlar om Gud/inte Gud, utan om hur kyrkan förvaltar sitt apostoliska arv. Den pågående förtroendekrisen i min kyrka tär på mig, som jag utgår ifrån att den tär på alla troende katoliker. Men i och med att inte ens det (åtminstone just nu) får mig att tvivla på Gud (fast jag till min sorg har sett andra reagera på ett annat sätt) innebär det att jag får styrka och stöd i sakramenten. Om och om igen är jag tacksam över att jag i nattvarden får gå fram till Kristus och som ett barn sätta mig i Guds famn.
Läs också: