Andrum i advent: Guds tårar
I Uppenbarelseboken heter det att Gud ska ”torka alla tårar”. Men vem vill ha ett evigt liv med gator av guld och inga tårar?
Jag har en vän som brukar irritera sig över bilden av himlen som ett ställe med gator av guld. Vem vill ha det, liksom? Vem vill inte mycket hellre ha en bergsklack i skärgården eller en skogsstig i en av de där gamla skogarna där mossan växer som på en illustration av John Bauer? Eller en björkdunge? En sandväg igenom en moskog? En vandringsled eller ett skidspår i fjällen? Snart sagt vilken väg som helst hellre än en gata av guld, faktiskt.
Här på jorden är det lätt hänt att man tänker att den enda nyttan med gator av guld är att man i så fall kunde bryta upp en gatsten eller två och byta ut guldet mot något man på riktigt behöver, men i himlen antar jag att det inte finns någon växelkurs för guld.
Min vän tycker också att det är underligt att det i Uppenbarelseboken heter att Gud sen ska ”torka alla tårar” (jfr Upp 21:4). Någon har sagt åt henne att det betyder att ingen kommer att gråta i himlen eller kanske det rent av skulle betyda att man inte får gråta i himlen.
Precis hur det blir i himlen kan jag inte berätta, men jag håller dagens Andrum ändå. Och jag heter Sara Torvalds. (Du kan höra andakten på Yle Arenan i ett års tid.)
En klok gammal dominikan sa en gång till mig att det sista man ska göra är läsa Uppenbarelseboken bokstavligen. Den är symbolisk från början till slut. Jag har aldrig oroat mig över tårar eller inte tårar, men jag har utgått ifrån att tårarna också sorteras under rubriken ”Och Gud såg att det var gott” (jfr 1 Mos 1). Om han har skapat oss människor så att vi gråter så har han väl inget emot tårar, tänker jag.
Jag har också läst den vackra tanken att Gud blev människa för att kunna gråta med oss. Den tanken passar bra så här i advent, tycker jag.
Gud blev människa för att kunna gråta med oss.
Gud-som-människa har en speciell insikt i hur mycket det tröstar att inte vara ensam.
Att hjälpa är bra, det ska vi förstås göra när vi kan – dra vårt strå till stacken för att vardagen ska vara lättare för våra medmänniskor. Jag tänker speciellt på barnfamiljer i dag. Du som inte har småbarn just nu kanske har möjlighet att erbjuda dig att hämta någon på dagis en dag? Eller köra hem en nätbeställning från matbutiken? Någonting som avlastar en gnutta och som signalerar att det finns de i vårt samhälle som visst tycker det är bra med barn.
Sen tänker jag också att det gäller för oss alla, oberoende av livssituation, att komma ihåg att ge andra tillfälle att var den där medmänniskan som hjälper genom att be om hjälp när det behövs. Vi mår alla bättre tillsammans om ingen hela tiden behöver bita ihop för att orka lite till, när det finns någon som själv skulle må bra av att få hjälpa och känna sig behövd.
Men sen finns det också andra situationer – och de är ganska många, egentligen – situationer där det inte finns så mycket konkret hjälp vi kan ge. När det mesta redan är sagt eller gjort som kan sägas eller göras. Eller det som behöver göras och sägas är fysiskt så långt borta från oss att vi inte kan påverka det.
Då är det kanske tid för bön och tårar. Det finns mycket att gråta över i världen. Så mycket att be för. Så mycket att bära fram till Gud, för honom att ta hand om.
Gud blev människa för att kunna gråta med oss.
Och ibland är tårarna den bästa bönen. Vi kan be tillsammans och vi kan gråta tillsammans. Också tillsammans med Gud.
Det tänker jag bära med mig den här adventstiden, att det lilla barnet som föddes också grät.
Gud blev människa för att kunna gråta med oss.